days to remember

Och så har nästan hela december hunnit passera. Overkligt, jag förstår inte hur tiden går så fort. Jag hade så höga förväntningar på den här månaden, var övertygad om att allt skulle vara så himla kul hela tiden. Och det har det vart, oftast. Men december har också kommit med ett hjärta som blivit stampat på och en så väldans massa ångest. Det var längesen jag mådde så dåligt som jag gjort de senaste veckorna. Det är det där jag avskyr mest av allt med den, den psykiska ohälsan, att den inte tar någon jävla hänsyn. Att den inte bryr sig om det är min födelsedag, julafton, om jag har världens roligaste sak inplanerad... Den bara är där, och vrider om en likt en disktrasa tills varje droppe ork har lämnat kroppen. Godmorgon, en nybliven artonåring! Jag, mamma och pappa skålade i bubbel vid tolvslaget. Sedan vaknade jag upp till en väldigt ambitiös frukost av min gulliga pappa. Han är finast på jorden, fick precis allt jag tycker om på den där brickan. Firade hela dagen med nära o kära, för att avrunda med en drink på kvällen med vänner. En jättebra födelsedag verkligen! Julmyyys!! Har turen att få äta Sveriges med hundra procent säkerhets godaste julbord. I år var jag mitt uppe i sjukdom under julaftonen så var väl inte superpigg, hade både feber och en hals som var nära på att ge upp, men julen är lugn så jag klarade det. Ska väl erkänna att det här faktiskt inte är min favorithögtid, men mysigt är det utan tvekan. Kvällen jag längtat efter i månader, om sanningen ska fram haha. Mitt artonårsfirande!! Hade massa goa tjejer hemma hos mig på lite förfest och sedan satte vi oss på tåget mot Göteborg, Trädgårn och Otto Knows. Allt blev jättelyckat! Min röst var så gott som borta redan när jag vaknade på morgonen och det blev ju inte bättre under kvällen... Imorse vaknade jag utan någon alls. Det är sjukt men sant, jag får knappt ur mig ett ljud.  Jag och pappa ställde oss och gjorde italiensk buffé, det var ju ingen middag jag bjöd till men kände ändå att jag ville fixa lite småplock till alla drinkar. Jag blev verkligen SÅ NÖJD. Allt var så gott, fint och uppskattat. Väldigt enkelt också, dock tidskrävande. Men värt det, hehe! Puss på er fina!! Det här är verkligen händelserna i väldigt stora drag så alla förstår det. Känner att det lät väldigt lätt och fantastiskt alltsammans, men ingens liv är ju så. Inte mitt iallafall. Jag får ofta en liten klump i magen när jag beskriver det så, jag vill inte bidra till något skevt ideal, men var ska man dra gränsen? Min födelsedag var ju verkligen så fint uppstyrd av alla som ansträngt sig för min skull. Men mina demoner var och rev sår inuti min bröstkorg hela dagen, och jag grät mig till sömns både den kvällen, kvällen där innan och kvällen efter. Ska man skriva med det? Jag tycker det känns så obekvämt att skriva ut bara, så omständigt att behöva förklara att dagen var fantastiskt fast jag var ledsen hela tiden. Det går ju liksom inte att förklara, så jag lämnar det såhär. Bara som en liten parantes. Det skulle inte kännas bra att lämna er med bara allt kul och fint och bildvänligt, när verkligheten inte ser ut så.