Det som gör ondast av allt

Det som gör ondast av allt är att aldrig få landa. Att aldrig få vara sin sorg men aldrig heller kunna känna euforin fullt ut. Det som gör ondast av allt är att gå runt på tå, vara livrädd för att kliva åt fel håll och lova för mycket, men kanske ännu mer rädd för att rasera allt i ett och samma steg. Det som gör ondast av allt är att ena dagen önska din hy klistrad vid hans och andra dagen vilja lämna spår av vrede över hans armar. Blytunga ögonlock och en gripklo runt hjärtat som drar och drar och drar. Ditt liv blir en väntan på att det ska slitas ur dig och lämna din kropp i blodiga ruiner. Din verklighet blir synonym med yrsel, för du somnar med andan i halsen och ömma ögonhålor och vaknar till rader som får natten att bli ett minne blott. Du låter diskreta beröringar vara det enda förlåt du kräver för att du vet att du inte har rätt att kräva något förlåt. Allt är för lätt så du kräver spänning och allt är för svårt så du skriker att det enda du vill är att lägga dig ned och dö. Det som gör ondast av allt är att veta vad som kommer vara ens undergång, men ta omvägar för att slippa ta tag i den. Det som gör ondast av allt är att aldrig tillåta sig själv att känna, att veta att man själv är upphovet till att andra känner sig otillräckliga fast felet ligger hos dig. Felen. De ligger hos dig allihopa. Du kan räkna dem som födelsemärken över armarna, över ryggen och över benen.  Det som gör ondast av allt är ilskan i någon annans ögon. Att besvara den tanklöst och sen vilja vända om och ta tag i hans handleder och kyssa bort varenda missförstånd. Det som gör ondast av allt är att veta att det inte funkar så. Du kämpar kämpar kämpar med att låta livet hända, med att fånga det och göra det ditt. Bli en sån som inte låter ett namn vara en kniv i magen. Det som gör ondast av allt är att se paniken bryta ut bakom ett matt leende, notera veck av utmattning i ögonen när du skrattar. Det som gör ondast av allt är att hamna i stadiet där allt får lov att gör ont.