Är egentligen inte alls glad

Livet är så orättvist och jag är så trött på den här skiten. Att jag som hela mitt vuxna liv levt med hälsoångest och lärt mig att inte ta mina symtom på allvar och istället vifta bort dem nu gång på gång får det bevisat för mig att jag visst måste gå och känna efter och ta alla symtom på allvar gör mig knäpp. Jag har sen jag var pytteliten och lekte med dockor längtat efter den här tiden som jag är i nu. Att få vara i bebisbubblan, vänta, och tillslut ta emot min bebis och få bli en liten familj tillsammans med min drömprins. Nu känns det som allt det tas ifrån mig. Jag kan inte vara glad. Jag är skitledsen. Jag vill bara att Bosse ska ut ur min mage så vi kan operera bort en jäkla TUMÖR ur min hjärna! Jag går och känner efter heeela tiden och inbillar mig (eller inte) att tumören växer eftersom jag får starkare symptom hela tiden. Neurologerna säger att det är en operation som kräver väldigt mycket planering från deras sida men att prognosen ser god ut både på kort och på lång sikt men att vi kanske kommer att behöva offra hörseln på mitt vänstra öra. Kul liv. Jag är så jävla trött på skiten. Bosse kommer förresten 8e april och inte 9e som jag sagt till alla. Räknade fel heheh