Balkong mys, delar med mig.

Många gånger har jag tyvärr fått uppleva livets svårigheter, vilket många andra också fått. Till slut kommer den där stunder när man bara vill lägga allt bakom sig och fokusera på på det livet man har nu. Men hur ska man då göra för att plocka bort en del av sig själv? Man ska inte plocka bort nått, allt ont allt gott i livet ska man se som en erfarenhet! Det finns en stor händelse i mitt liv som jag än idag inte klarar av att hantera, som satte sina spår djupare än man kunde tro. Ibland tänker man, "Men gud ge dig det finns dom som har det värre..." Ja så kanske det är, men jag lever inte den personens liv och den lever inte mitt. Alla våra enskilda händelser påverkar oss på något sätt, på vårt eget sätt! När jag var 14 år gammal flyttade jag, min mamma och mina två syskon till ett hus på Orust som var rena drömmen. Vi fick lov att börja om! Mitt under flytten skulle jag göra min steloperation då jag har skolios... Det bästa med min operation är all tiden jag fick med min mamma, vi hitta tillbaka till varandra igen och prata om ALLT! Älskade varje dag som jag fick tid med henne, och gör än idag! Kommer ihåg att vi hade klassfest hemma hos oss då huset var så stort och jag älskade att få ha nått hos mig och känna att här bor vi i världens mysigaste hus jag och min underbara familj. Trotts tonårs hormoner och mycket aggressivitet som jag haft i mig kände jag mig rätt hemma igen. Med alla våra saker, mitt fina rum som jag pyssla om. I början på sommaren fick jag börja på sommarskola då jag missar väldigt mycket i 8e klass pga min operation. Plus att jag tjäna lite pengar med som jag sen la på ett moppekörkort!  Jag minns den dagen som om den var igår, hemskt nog... Minns att jag hört syrener och fick en konstig känsla i hela kroppen, att nått var fel och det rörde vår familj, jag bara visste. På eftermiddagen satt jag få ett gatukök med en kompis, och jag sa att jag kan inte äta jag har såna smärtor i magen. Jag mötte min lillebror och min mamma ringer mig och säger att vi behöver inte ta bussen hem, utan vi skulle vänta på dom. Jag tyckte det var jätte dumt och fatta inte varför, bussen stod ju och vänta. Nä vi skulle köpa oss mat och vänta på dom, okej då! När dom kom såg dom jätte konstiga ut och mina magsmärtor blev bara ännu värre. Mamma sa att vi skulle hämta min lillasyster på dagis, men innan ville dom prata med oss. Jag kan inte minnas exakt vad hon sa eller hur för man va i sån chock. (Vårt hus har brunnit ner) Det va i alla fall det ända jag hörde. Jag trodde dom skoja för sånt kan inte hända oss vi flytta ju för fan nyss dit! Men nej, det hade brunnit ner under förmiddagen och syrenerna jag hört var brandkåren. Allt var borta, hela vårt liv alla minnen. Varför!? När man äntligen hade det helt okej då skulle hela ens värld rasa?!  Det där sitter i än idag, man kan tycka att allt bara är saker och ersättningsbart, NEJ! Minnen går inte att ersätta, ens barndom lever i dom. Jag blev så vilsen, mitt i tonåren, tyckte att alla var rena idioter, föräldrar sög och jag hade bara hemska tankar i huvudet.  Idag är jag väldigt mån om att ha ett tryckt hem för mig själv, killen och ännu mer när vi får barn så småningom. Man kanske tycket att detta inte var det värsta som kan hända, men för mig var det mitt livs undergång och jag orka inte med det.  Det jag vill säga med detta är att vi alla har vår egen trygghet, och ingen kan säga att andra har det värre än du. Vi lever i vårt liv och upplever saker på olika sätt. Detta var för mig en stor och hemsk händelse som jag vet att väldigt många andra tvunget fått uppleva. Men idag är jag glad att ingen i familjen var hemma och kom till skada. Idag har jag byggt upp nya minnen, dåliga och bra men det är minnen.    Det är bara att inse hur bra man har det idag, och man ska aldrig sluta kämpa! Är livet skit nu så försök se över kanten, oftast finns det något vackert på andra sidan som är till dig! <3