Max

Det här är Max. När allt sög som allra hårdast förra året dök han upp, mitt i allt stök och all ångest som berodde. Det var inte direkt planerat, att jag skulle hitta kärleken i någon ny samtidigt som mitt hjärta var i tusen spillror. Tro mig, det kändes ofta underligt och ibland undrade jag om jag tappat mitt förstånd. Men när någon får en att skratta vid första anblick är det svårt att slita sig. Han får mig att känna att det jag gör, hur jag ser ut och hur jag är duger. Han får mig att känna mig duktig och självständig, och att jag faktiskt klarar saker jag med. Att jag inte är så där medelmåttig som jag trodde jag var när jag bodde i Stockholm. Han bryr sig inte så mycket om materiella ting och ytligheter, han är jordnära, lugn och stabil. Han gillar att vara ute på sjön (uppenbarligen, att döma av bilderna), njuta av naturen och laga god mat. Han är något helt annat. Jag kommer nog för all framtid ha svårt att stämpla en relation med "vi föralltid" eller tro på "jag kommer aldrig att lämna dig". För nu vet jag hur fort det kan ta slut, precis när jag minst anar det och tror att allt är hur bra som helst. Men när jag kollar på Max så kan jag ändå komma på mig själv med att tänka att det kanske var menat att det skulle bli så här. Det var meningen att det förra skulle ta slut, för att det nya skulle få ta plats. Ingen vet hur framtiden ser ut, men jag fortsätter att njuta av tillvaron och av den stabila grund jag börjat hitta hos honom. Och han har fått ta alldeles för lite plats här på grund utav min egna rädsla att bli lämnad igen men också rädslan för att bli dömd av andra människor. Tur är väl det att inte en jävel läser den här bloggen längre då.