När dörren stängs igen

Imorgon är det åtta månader sedan du valde att lämna mig. Scenariot spelas fortfarande upp, i tid och otid. Jag kan se hur du, en vacker sommarmorgon i juli, satt i solkysst hy på min sängkant och sa "Jag vill inte mer". Hur du drog din gråa tröja över huvudet, satt din ljusrosa keps till rätta, slängde den röda ryggsäcken på axeln och sa att du skulle åka nu. För gott. Du stängde dörren bakom dig, och jag öppnade den lika fort igen för att med mina tårar försöka ropa dig tillbaka. Min sista glimt av dig och din rosa keps innan du startade bilen och försvann. För gott.  Jag önskar många dagar att jag kunde vrida tillbaka tiden tills dess att allt var så självklart. Så här års, när våren stod på glänt och kvällarna började ljusna, brukade vi fånga de sista solstrålarna tillsammans efter jobbet. Vi gick till basketplanen. Vi köpte glass. Något tvivel fanns det inte rum för, vi var ju det bästa teamet någonsin. Och så trodde jag ju att det alltid skulle vara, för anledningar till att vi skulle skiljas åt fanns det inga rimliga. Sedan dagen du lämnade mig har jag kämpat mig fram, minut efter minut, och försökt glömma. Glömma och radera. Du finns inte mer, du har dött för mig. Dörren är stängd och tiden har passerat mig motvilligt. Det är så mycket och så lite som har hänt, och jag har velat ringa dig och berätta varje detalj - precis som jag brukade göra. Och så fort mitt sista hopp lämnat mig öppnar du försiktigt dörren igen. Och vad gör man när någon man älskar försöker ta sig in? Borde jag ha stängt den precis som du gjorde när du åkte? Förmodligen. Nu behöver tiden mig motvilligt passera igen. Jag vet att jag klarar mig utan dig, jag har ju gjort det här förut, men jag vill inte. Jag vill ha vårat sammansvetsade band, ha din närhet och känna att allt kommer bli som det ska. Men nu behöver jag ännu en gång skifta fokus och fortsätta slå ner alla tankar som börjar med "Men tänk om...", fortsätta trycka tillbaka tårarna som kommer så fort ett minne passerar och fortsätta låtsas vara starkare än vad jag är. Du har lämnat mig halv ännu en gång.