Ett ärligt inlägg om känslorna till mitt jobb

Igår var jag på "lönesamtal" på mitt jobb. Ett lönesamtal som inte riktigt blev ett lönesamtal utom mer om hur jag känner att jag vill göra efter min mammaledighet. Min chef har självklart märkt att jag inte direkt ropar "jippi" över att komma tillbaks. Och saken är den att när jag var hemma med Signe ville jag inget hellre än att komma ut och börja arbeta, jag jobbade ju halvdagar mån-tors efter att hon blivit ett halvår. Men nu har inte den känslan infunnit sig. Eller jo jag vill komma ut och jobba men det har varit en liten klump i magen över att gå tillbaks till nuvarande arbete. Ibland har jag faktiskt haft tankar på att söka någonting nytt. Det jag skriver nu har ingen vetat, inte ens min sambo för jag är alltid bra på att måla upp en fasad. Varför känner jag då såhär? Jo jag känner väl att jag aldrig kom in bland kollegorna riktigt. Kanske bara typ 2 stycken som jag klickade lite med, annars nej. Visst jag var gravid och dessutom var jag hemma nästan 2 veckor på grund av att jag tappade rösten och så lite vabbande för Signe. Men det kändes liksom inte rätt, inte ok. Jag har aldrig varit den som känt sig sådär lite utanför innan. Men jag fick aldrig fram den Anna jag faktiskt är. Var någonting som satte stopp för det. Fick liksom inga riktiga relationer direkt. Klart att det märks att det varit så. Jag menar jag bor precis vid mitt arbete och har ändå inte varit på besök med Albin en enda gång under 8 månader. Det säger väl ganska mycket? Förra gången kom jag till och med till ett arbete jag faktiskt inte arbetade kvar på längre. Eller två arbeten jag inte längre arbetade på, både på skolan och på Båtsman var jag under mammaledigheten med Signe. Så ja, vad händer nu? Vi kommer självklart ta en diskussion längre fram men antagligen kommer jag börja på en annan enhet och det är faktiskt vad jag själv vill och önskar. Min chef ser ändå min potential och att jag är en bra arbetskraft så allt kommer lösa sig. Känns lite som att en klump lossnar faktiskt. Kan ju även tillägga att igår när jag var där träffade jag inte en enda kollega förutom min chef och bambatanten. Säger väl en del.