JAG BLIR LIKA LEDSEN

OBS, inlägget skrev jag för några veckor sen och tårarna bara rann. Jag kunde inte publicera den då jag inte skrev klart den men nu är den färdig. Jag har kanske redan skrivit om detta tidigare men vill gärna dela med mig isf ännu en gång. <3 ------- Varje gång jag ser gamla bilder eller videoklipp på Bagdad från 90-talet blir jag otroligt ledsen och nästan tårögd. Man kan fråga sig varför när jag endast var cirka sju år gammal då vi flydde från Irak, jag minns att jag kanske gick andra klass och året var 1999.  Jag följer en sida på Instagram som endast uppdaterar om min hemort, Bagdad. Dem har lagt videoklipp från år 1992 flera gånger och varje gång jag ser den känner jag mig kvävd på känslor. Jag tänker, vart var min mamma och pappa då? Älskade min mamma mig då när jag var ett år gammal? Hade hon börjat planera att överge mig? Hur hade mitt liv sett ut om Bagdad alltid stannade vid samma skick som år 1992? Varför splittrades vi? Osv... Bara massa funderingar. Jag minns så himla mycket från min barndom, jag minns min förskola, skola, område och våra grannar. Jag minns sista gången vi körde förbi min skola med taxin, det var en tidig morgon och jag visste att det skulle vara allra sista gången som jag fick se min skola. Vi flydde till Turkiet och livet blev inte lättare där, i Turkiet fick jag titta på barnen från fönstret när dem gick i skolan för jag kunde aldrig gå i skolan. Dels för fattigdomen men även för att vi inte visste hur länge vi skulle stanna i Turkiet. Vistelsen i Turkiet som flyktingar varade över två år, nästan tre år. För mig handlar inte kriget om bara bomber utan kriget har alltid varit grunden till en splittrad familj/släkt för min del. Idag bor alla på olika håll pga det eviga kriget i hemlandet. Vi har blivit främlingar, kriget har förstört våra familjeband. Idag följer jag min syster som bor i USA via Snapchat som om hon vore en främling. Min klass i Bagdad, bilden är kanske från 1997 eller 1998. Varje gång jag ser bilden tänker jag, lever alla kvar? <3