jag är pojken i glasögon hon var kär i en gång

läser böcker med mycket fokus på språket i varven mellan Harry Potter-böckerna. och dessa böcker inspirerar mig så mycket skrivmässigt att hjärnan inte hinner med. hela tiden målar den, och jag gillar det den målar men det är ju liksom osynliga linjer eftersom jag oftast inte har möjlighet att skriva ner dem. sen glömmer jag hur det såg ut.    idag har jag funderat på kärlek i ungdomen. hur den alltid tycks vara som blommigast då. den är vild och trotsig precis som ungdomen i sig själv och sedan blir den vuxen i o med ens egna ålder typ. med vuxen i negativ betoning som tråkig och enformig. rätt ska va rätt typ. har nog aldrig skådat särkilt mycket kärlek som barn hos vuxna - har tidigare varit rädd att nå vuxen ålder med någon jag älskar eller kanske ännu värre hitta kärleken i vuxen ålder eftersom den till synes sett verkar vara så dold och närmast icke befintlig då. bakom stängda dörrar. och där har jag knappt heller sett den. jag minns en gång på julafton när jag var liten då min faster fick en puss på munnen av sin sambo - och det var något av det mest intima jag hade sett.    att inte ha sett mycket kärlek gör att det är väldigt svårt att veta när man själv är kär - eller när man helt enkelt bara känner fysisk attraktion till en annan människa. det har lurat mig många gånger i ung ålder att tro att jag är kär - när det egentligen bara handlat om att jag känner något jag aldrig känt förut för en annan människa. något annat än kompiskärlek och familjekärlek. och jag har känt detta något flertalet gånger och det har ju gestaltat sig annorluna varje gång vilket förmodligen fått mig att tro att eftersom det var annorlunda så var det rätt. jag har haft fel.      jag tycker om vuxna människor som är kära och visar det. det finns inget finare än äkta kärlek - men den är nog ganska sällsynt och ofta censurerad. jag vet att när man för första gången är kär - och gånger efter det - blir man ofta påmind av äldre (även kallade de vuxna när man är lite yngre än vad jag är hehe) att det man känner inte är på riktigt. att man är ung och dum och inte fattar bättre ungefär. att hormoner spökar o att man bara är i en period typ. myt skulle jag säga. det handlar snarare om att man känner saker för första gången - och då exploderar det. man vet inget stopp så man tar det så långt det bara går. hur många tonårsflickors bloggar har man inte läst där de pratar om att deras sprillans nya pojkvän är mannen i hennes liv, pappan till hennes barn. man har ju aldrig känt smärtan utav kärleken så vad hindrar en från att måla upp det mest romantiska: ett helt liv tillsammans.      och ja, många gånger är det väl kanske inte den första kärleken den största kärleken, men i de fallen de är det så känns det så himla orättvist att en ska behöva höra att en är för ung för det. det bästa jag vet är att lyssna på historien om första kärleken - för den är aldrig fylld med en massa men, om, hur osv. då bara finns den och den får sprudla bäst fan den vill. "de vuxna" säger att det man känner så starkt inte är på riktigt, men de har bara inte förstått logiken. att bli vuxen är inte en ålder - det är det antalet erfarenheter i livet det krävs innan man slutar lyssna på hjärtat och börjar lyssna på hjärnan. även detta i negativ betoning för inget känns så bra som att följa hjärtat och lyckas. jag vill aldrig bli vuxen. det innebär att man sett och känt så mycket jävligt att man inte längre fylls av endast positivitet när man träffar Hen med stort H. man har alltid onda aningar och man förbereder sitt mentala crew inför att sjunga som Titanic.    jag säger att jag aldrig vill bli "vuxen" med allt vad det betyder för mig. samtidigt är jag nog där. eller har varit i alla fall. jag hade cirka 2 år då jag gick runt och hatade kärlek och samtidigt skrek efter att få känna något. jag levde destruktivt. fysisk smärta kunde liksom få ersätta att jag inte kände något psykiskt ett tag. sen väcktes det till liv igen och då var det sådär ungdomligt igen. bubbligt. jag kände nya känslor igen och allting blommade där ett tag. sedan kom "de vuxna" igen och sa att den där kärleken skulle blåsa mig. jag offrade för mycket tyckte dom, för något så långt bort. något så overkligt som att hitta allt man önskat sig på andra sidan jorden. och praktiskt var det ju inte möjligt ens berättade dom. allt detta ifrågasättande gjorde att jag vände min burk med ihopsamlade minnen och material från min livs kärlek o tömde den. jag hade visat upp den så stolt - berättat mina historier om den mest drömmiga av kärlekar - och oväntat blivit ifrågasatt. ungefär som om jag hade bett om en recension? som om jag bad om lösningar på ett problem. jag lät andra rasera det mest värdefulla och lärorika jag upplevt.    kanske har jag fått revansch, kanske är den yet to come. jag har plockat upp det som jag kunde hitta efter stormar och tyfoner och lagt tillbaka i burken. har fyllt på den med lite nytt också. skillnaden nu är att den här gången är jag mer varsam. jag delar inte med mig till vem som helst. och jag säger inte allt - en av anledningarna är också att det inte går att sätta ord på det hela. vill liksom höja upp en massa ord till tre åtminstone och jag söker synonymer till vackra ord men egentligen vill jag uppgradera dom.    det är tråkigt med vuxna som inte vågar vara kär/som tror att de är kär men egentligen borde lämnat för länge sen/som aldrig varit kär på riktigt. det är tråkigt med vuxna som försöker tysta den ungdomliga kärleken. jag förstår dock om den blir aningen för blottad för mångas smak. men det är en annan sak. det jag önskar är inte att par ska hångla öppet i mataffären för att de är kåta o längtar hem - jag vill se blickarna av längtan. känna vibbarna. höra ömheten. jag vill att de ska ta varandras händer utan att bry sig i omgivningen. kyssa varandra när de har en extra bra dag bland alla år tillsammans. säga det som faller dem in - våga känna varandra innantill o utantill. är man ett par som håller kärleken bakom stängda dörrar så ska det ju kännas bakom de där stängda dörrarna - inte vara en ursäkt för att man egentligen kanske inte känner så mycket för varandra men inte vågar erkänna det. jag tror inte att kärlek är utan det fysiska. det har jag svårt att tro. vägrar acceptera. det får vara hur sällan som helst men det ska vara där.