För att minnas saker jag gör, som man glömmer fort

En impuls fick mig att besöka denna trygga avlägsna plats, saker kändes och jag fick en känsla av att jag vill att saker ska fortsätta kännas. Jag har för lätt för att ånga på, hasta vidare utan att känna efter och minnas, uppskatta och vara ödmjuk för det lilla liv jag lever. En dag, en vecka inrymmer så mycket. Jag hoppas att detta infallet håller, att det inte bara blir ett kort hej och sen 10 månaders uppehåll igen. Som en väldigt liten tjej en gång skrev på en julklapp till farmor "Nu kan du minnas saker du gör som man glömmer fort", det är vad jag vill att den här platsen ska vara.  Känns som ett annat liv sedan det skrevs här, men saker har ju ändrats. Likt jag befarade var jag i ett slut i Umeå och har nu börjat på ett nytt kapitel livet i Malmö. Tänk att jag skulle flytta till Skåne igen och känna, lycka? Livet nu går ut på att vara kär, kär i staden, kär i sambon, kär i livet. Malmö är fint och allt jag hade kunnat önska just nu. En stad att vara nyfiken och lekfull i, en stad av möjligheter. Hittills har vi bara haft varandra tre månader, jag och staden. Men vi börjar bli nära, finna en gemensam identitet och lära känna varandras bästa och sämsta sidor. Jag ser fram emot en höst av nyförälskelse, att se var livet tar oss och hur överdådigt det kan kännas.  Dagarna präglas av renovering, läsning, jobbsök, studier och stök. Att bo i en lägenhet som renoveras vad jag inställd på men det möter sina utmaningar, att inte ha frid i omgivningen och ständigt något att göra. Pengar som kan läggas är ett svart hål och saker tar tre gånger längre tid än vad som är tänkt. Men till stor del är jag även tacksam hemmafru som sköter hushållet med handling, matlagning och tvätt medans William är den som gör det stora arbetet. Om det är för att jag inte släpps in i fixandet eller om jag själv inte tar den platsen går att fundera på, men oavsett klagar jag inte. Är ganska bekvämt att inte skruva i ett kök för många pengar och råka förstöra något, allt är känsligt och kostsamt på ett sätt som jag inte har egen tillit att hantera riktigt. Jobben söks i en motvind, det är lite som att tävla i kulstötning med en badboll, mina bidrag hur mycket jag än tar i och siktar rätt blåser bort och landar avigt. Efter att ha sökt 30 jobb har jag inte ens blivit kallad till en intervju. Försöker fokusera på att det inte är jag, det är arbetsmarknaden. Men samtidigt hjälper ju inte det?  Finns mycket mer att säga men om jag ska säga allt kommer det här aldrig att gå, vi får nöja oss med det som blev för stunden så får vi hoppas på att jag successivt lyckas uppdatera med status. Böckerna ska få ta sin plats med, allt som får plats på det sätt som jag ger dem i min vardag vill jag ska rymmas här med för att nå något slags perspektiv på vad som är aktuellt för mig. Men tills dess ska vi ha det fint, påta på och gör vårt grej