Det är tomt inuti. Inget finns kvar. Ingen ork, inga känslor.

24 februariNär jag låser dörren bakom mig brister jag. Det finns inte längre någon kraft inom mig för att hålla barriären uppe, ångesten inlåst. Kvider medan tårarna rinner. Får kväljningar och rusar in i badrummet. Faller ihop framför toalettstolen. Kroppen värker. Jag är en pöl på det kalla klinkergolvet. Ett litet knyte, oförmögen att röra på mig. Det är tomt inuti. Inget finns kvar. Ingen ork, inga känslor. Tårarna har slutat rinna.  Allt är blankt. Kan inte tänka, det finns inga tankar kvar. Är det såhär det känns när de sista cellerna dör en efter en? När livskraften långsamt sipprar ut, rinner i skarvarna mellan kakelplattorna, ut i avfallsbrunnen i duschen. Dripp, dropp. En tanke. ”Jag kommer aldrig ta mig härifrån.” Lederna skriker, bröstet är intryckt, huvudet tungt, illamåendet står mig upp i halsen. Och på samma gång: ingenting. Jag känner ingenting. Är i ett töcken. Insvept i dimma. Inte riktigt närvarande, inte riktigt där. Vet inte hur länge jag ligger hopkurad med tom blick och stirrar in under badrumsskåpet. En minut, en kvart, en timme. Tiden går aldrig som man vill. Den går för snabbt. Den går för långsamt. Det enda jag vet är att den går, förr eller senare. Och förr eller senare lyckas jag på något förunderligt vis krypa ut genom dörren, in under täcket till tryggheten i mamma och pappas säng. Väl där försvinner jag igen. Virvlar bort i en orolig sömn, men minns inget av drömmarna när jag vaknar, då dagen blivit kväll.  2 juli Jag kan inte riktigt förstå att det gått över fyra månader sedan jag låg i fosterställning på badrumsgolvet och trodde att läkning var evigheter bort. Fyra månader? När jag läser mina dagboksanteckningar känns det som igår och det känns samtidigt som ett annat liv. Jag hade nyligen blivit sjukskriven och tog en längre promenad. Det blev för mycket. När jag kom hem igen bröt jag ihop. Min kropp var slutkörd, klarade inte av minsta ansträngning. Det var inte första gången jag mådde dåligt, inte heller sista, men jag vet inte om jag någonsin känt av det så tydligt fysiskt. Jag klarade inte av att röra mig. Minns att jag då någonstans i bakhuvudet räknade ut att det var fyra timmar kvar tills någon skulle komma hem. Kunde man ligga helt stilla på ett kallt klinkergolv i fyra timmar? Det är otroligt hur snabbt något kan vända och gå rätt ner, men det är lika otroligt att det faktiskt kan gå uppåt igen också. Idag tränade jag benböj tills mjölksyran pumpade i låren och mina knän skakade. Det var en underbar känsla. I februari trodde jag att det skulle dröja år innan min kropp kändes så stark igen. Då var det nästintill en omöjlighet att ställa sig upp. Idag har jag böjt mig ner och rest mig upp en massa gånger, räknat repetitioner och set. För det är jag så tacksam.