Tillbaka med ny energi

Nu har jag bestämt mig att börja blogga lite smått igen. Jag känner att jag faktiskt har energi över till de nu. Sen sist jag skrev ett riktigt inlägg har jag gått och blivit singel. Ganska ovant faktiskt, har varit i ett förhållande sen 15års ålder så väldigt ovant och ensamt. Nu tänkte jag öppna mig och skriva exakt som jag känner och hur allt ligger till i mitt liv. Sommaren 2013 var min livs bästa sommar, jag hittade nya vänner och blev tillsammans med min livs kärlek (trodde jag). Livet rullade på och allt kändes bara så jäkla bra, vi flyttade till hus i Juli 2016, vilket jag tyckte var så fantastiskt. Man känner sig vuxen på ett annat sätt, och förhållandet blir mer äkta på nått vis. Jag minns de så väl när vi fick nycklarna till huset, jag kunde inte vänta så jag åkte dit direkt. Jag ringde Ida och sa: Nu är de bara du kommer hit vi ska måla om i sovrummet. Vi satte oss nere på hennes pappas brygga och käkade hamburgare och sen gick vi upp till vårt hus (Mitt och Nils). Vi målade hela taket och tillslut kunde vi knappt sträcka upp armarna för vi var så ömma, hahah. Bara någon dag efter slet jag upp Nils tidigt på morgonen och vi körde till huset och målade de sista varvet. Senare på kvällen kom massa kompisar till oss och hjälpte oss med möbler. Killarna höll sig på övervåningen och skruvade ihop möbler i sovrummet och jag och Frida fixade vardagsrummet. Jag minns vilken härlig känsla det var. Killarna satt nere och spelade TV spel och jag la mig i sängen med ett vinglas och såg TV. Livet rullade på, vi hade mycket besök så vi fick visa alla vårt egna hem. Jätte trevligt och var så kul med massvis med folk hela tiden. Men sen vände de, den lyckan jag alltid känt. I slutet av Januari låg vi i sängen och skulle sova, tillslut vänder han sig mot mig, kramar mig och säger dom värsta orden jag skulle kunna tänka mig att höra. Jag bröt ihop, sprang ner på toa och fick nästan inte luft. La mig på golvet, jag hade ingen kraft kvar. Jag bara grät tills de inte kunde komma några mer tårar. Tog mig samman och gick upp och la mig i sängen igen. Sen är de helt svart, kan nästan inte änns skriva om de nu, känner att ögonen sakta fylls med tårar. Så detta år har varit väldigt upp och ner. Tacka fan för mina vänner, annars skulle jag nog inte klara detta. Snart är de ett år sedan vi bröt upp. Det går bra för mig. Såklart har man svackor, men känner att jag fixar detta och har kommit så jäkla långt. Det gör inte ont längre. Jag gråter mig inte till sömn varje natt längre. Men att ha delat allt med en person till att knappt ha nått gemensamt längre, ja de är ledsamt. Nu vet ni varför jag inte orkat blogga. Vissa dagar detta år har jag inte änns velat kliva upp ur sängen. Bara legat och gråtit och inte velat äta eller någonting. Men somsagt nu är jag snart uppe på toppen igen.