”När fan blir gammal blir han religiös…”

Igår satt jag i Åmåls vackra kyrka och njöt stort av en underbar gospelkonsert. Julsångerna flödade och stämningen gick genom taket – ända upp till den svarta decemberhimlen tror jag! Ett inslag i det digra programmet var att en kvinna läste julevangeliet. Precis i inledningen hann jag känna den gamla högtidliga julstämningen breda ut sig i kroppen och jag gjorde mig beredd att lyssna till den välbekanta texten. Men den kom inte… varken den välbekanta texten eller känslan av tradition. Istället kom den ”nya” översättningen av julavangeliet. Den från 1981… Inte så ny alltså. Och den texten hade ingen som helst klangbotten i mig och mitt inre.  Plötsligt mindes jag julavslutningen i Smyrnas söndagsskola hemma i Rostock för precis 40 år sedan. Jag var 11 år och det var en alldeles särskilt speciell kväll eftersom jag hade fått det högtidliga förtroendet att läsa just julevangeliet, ur Lukasevangeliet, kapitel 2, verserna 1-20 i Nya testamentet. I otaliga timmar hade jag övat på att läsa texten högt och tydligt så att jag inte skulle staka mig när det väl var dags för framträdandet.  Texten var gammal (från 1917) och bitvis lite stolpig, men för mig kommer orden  ”och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas…” alltid att förknippas med en känsla av värme, ljus, förväntan, högtidlighet och glädje. Allt som söndagsskolan stod för av medmänsklighet och kärlek finns inlagrade i just de där orden. Jag minns med stor värme och tacksamhet farbror Georg som höll i undervisningen i söndagsskolan.  Om det finns någon människa från min barndom som har visat mig de allra finaste delarna i kristendomen så är det utan tvekan han. Farbror Georg predikade kärleksbudskapet från djupet av sitt hjärta: ”Allt som ni vill att andra ska göra för er ska ni också göra för dem!”  Den där speciella decemberkvällen för 40 år sedan fick jag också min vackra bibel i kalvskinn. Mitt namn stod ingraverat i guld på framsidan och var en gåva från församlingen efter 8 års flitigt deltagande i söndagsskolan. Jag började alltså redan som 3-åring i söndagsskolan och med tanke på det är det kanske förvånande att jag inte blev ”mer kristen eller religiös” än vad jag faktiskt blev.  Jag har sällan känt mig hemma i kyrkan. Jo, i själva kyrkorummet trivs jag oftast mycket bra. Där finns en stillhet och en känsla av ljus och frid som jag tycker mycket om och jag besöker ofta kyrkor av olika slag när jag är på resande fot. Men när det blir gudstjänst med tros- och syndabekännelser knottrar sig huden på mig och jag känner mig som fångad i gamla förstelnade patriarkala strukturer som enbart verkar ha i syfte att fördöma och förminska människan. Det strider mot allt jag tror på och jag känner hur obehaget gör så att jag får svårt att andas. Därför lämnade jag svenska kyrkan för många år sedan och har inte ångrat det en sekund. Tvärtom faktiskt – jag har stolt deklarerat att jag känner mig fri som fågeln utan tillhörighet till statskyrkan. Så går åren och livet ger nya och oväntade erfarenheter. Människor i min närhet beskriver hur kyrkan har funnits som ett livsavgörande stöd i livets allra värsta skeden och även under lång tid efteråt. De människor som har som uppgift att hjälpa i kyrkans namn har burit, stöttat, tröstat, hållit och omfamnat när livet varit som svårast – och för det kommer dessa människor alltid att känna en oändlig tacksamhet. Just gentemot kyrkan.  Kanske är det dags för mig att tänka om? Jag inser att det finns delar av kyrkans arbete som jag värdesätter mycket högt och som jag väldigt gärna stöttar. Ett exempel är att kollekten från gårdagens gospelkonsert gick till ACT, svenska kyrkans julinsamling 2019, där kyrkan tar ställning för alla människors lika värde och med ett särskilt fokus på att: Alla flickor ska själva kunna påverka sin framtid. De ska själva få välja hur och med vem de vill leva sitt liv. De äger rätten att bestämma över sin egen kropp. Medan jag funderar på att eventuellt ”om-bestämma” mig om kyrkan njuter jag av minnet av stämningsfull gospeljulsång i en fullsatt kyrka och minnet av en söndagsskoleavslutning för 40 år sedan. Känslan av julefrid börjar komma och med detta vill jag önska alla mina vänner – kända och okända – en riktigt fin julhelg.  Den finaste julklappen är att få vara tillsammans <3