Efter regn kommer solsken

Igår var en jobbig dag. Det var som att verkligheten sköldes över mig som en kalldusch. Att det är nu det gäller har jag alltid vetat, att det är otroligt svårt har varit något jag har förberett mig på sedan länge. Men inget har kunnat förbereda mig på denna verklighet. På något sätt har det känts som att något ska dra igång i september, skola eller jobb eller bara något jag har obligationer till att göra. Att detta är som ett lov just nu där jag leker arbetslös skådespelare. De senaste fyra åren har jag gått i skolan, innan det har jag jobbat heltid eller gått i gymnasiet. Men nu har jag verkligen inga skyldigheter, inga måsten. Det finns inte ett enda ställe eller person som kommer undra vart jag håller hus om jag inte dyker upp. För jag har liksom inget ställe där jag måste dyka upp på. Det är en skrämmande känsla. En känsla av hopplöshet och rädsla att inte räcka till.I fyra år har jag utbildat mig till något utan någon som helst garanti på att någonsin tjäna en krona. ÄR JAG RIKTIGT KLOK?Allt detta sköldes över mig igår. Hur jag suttit flera dagar i rad sökt olika jobb, inte haft en enda audition, inget svar, ingenting. Jag mötte upp Thomas för att söka jobb ihop.. När det sedan plingade till för jag hade fått ett svar flög fjärilarna runt i magen. När jag sedan läser meddelandet: Hej Josephine, kan du prata franska? Då brast det för oss båda. Oj vad vi skratta, tårarna bara rann nerför kinderna och kramp i magen fick jag. Så komiskt att efter alla jobb jag har sökt då ska just den som svarar fråga om jag kan franska. Det var liksom droppen på allt elände. Aja, tillbaka på ruta ett.Så imorse när jag mötte upp Elise på morgonpromenaden blev detta samtalsämnet för dagen. Hon hade också haft det tufft igår och vi pratade ut om allt. Det är verkligen skönt att vi har varandra i det här. Dock så är du alltid ensam, för ingens karriär kommer vara den andras lik. Men vi är ensamma tillsammans.Jag skulle till skolan idag för hämta upp mitt sista visumpapper, Elise följde med. Rektorn på skolan var där och vi gick till hennes kontor för att säga hej. Det slutade med att vi spenderade en timme hos henne pratandes om livet som skådespelare, vad vi ska göra osv. Och oj vad hon peppade oss.  Med all sin energi sa hon åt oss att vi är värda framgång, vi har all rätt att söka alla jobb, att folk vill se vår talang och vi har inget att be om ursäkt för. Att vi hör hemma här, i New Yorks teater värld. Det är vår tid nu.Jag började liksom dagen deppig och sluten men efter en timme med henne var jag redo för fight. Vi fick en massa tips och hon gav mig också en kontakt som jag ska mejla idag. Herregud vad det är viktigt att omge sig själv med mentorer. Så med huvudet högt, en fokuserad blick och med ny energi gick jag ut från min gamla skola. Inte som student, utan som skådespelare. Redo för krig. Ett kliv ut på gatan och vips plingar telefonen till. Cateringbolaget hörde av sig. Någon hade kollat på min bild och ville ha mig som modell på ett event. Ja, allt kommer att lösa sig.