Dan före dan, före dan, före dan...

Hej,  Nu är det 1,5 år sen (?) jag öppnade upp den här bloggen. MYCKET har hänt sen dess. När jag läser inläggen så blir jag både ledsen och glad. Ledsen när jag läser mellan raderna hur mycket jag försöker dölja och måla upp en mysigare bild än verkligheten. Av respekt för mitt förra förhållande så kommer jag inte gå in på detaljer, men jag mådde väldigt dåligt, och jag märkte inte av det förens jag var nere på botten av ångest och trötthet. Jag hade ett stresseksem på handen från att vi blev tillsammans, och tre veckor efter att jag lämnade honom så var det borta och har inte kommit tillbaka sen dess. Eksemet utlöstes antagligen av att jag blev sjuk, men det satt kvar för att jag var med någon som jag inte mådde bra av.    Med facit i hand, så var det för mycket av det förhållandet som blev mitt ansvar. Hela sommaren (2018) gick åt till att hitta tillbaks till mig själv, placera in de bitarna i min själ som successivt sugits ut ur mig under en längre tid. Jag är idag oerhört stolt över mig själv, jag tog mig ur det helt på egen hand. Det var ingen annan som sa något. Så jag är glad för att jag har kommit långt på de här 7 månaderna som gått. Jag har förvisso flyttat hem till mamma och pappa igen här i Ramlösa, och även ifall man som 25 åring inte ska bo med sina föräldrar (privatlivet fallerar haha), så måste jag ändå säga att det har varit himla mysigt att bo här :) Skolan har aldrig gått bättre, jag är mer självsäker och vågar tro på mig själv. Mina mål i livet har aldrig varit såhär tydliga och det är den bästa känslan. Att göra saker för sig själv och inte för någon annan är så häftigt. Jag älskar att vara singel haha! Det ska mycket till för att jag ska dela något med någon, just nu vill jag bara ha allt för mig själv.  Den här bilden betyder så mycket för mig. Dels så sitter jag med min älskade kusin på en fantastisk restaurang i Budapest. Jag har under två dagar fått känna på att vara "fri" och jag börjar mer och mer inse hur ohållbart hemma var. Helt omedveten om att jag bara några dagar senare ska göra något jätte jobbigt. Som sårade och som gjorde oerhört ont i båda. Den här bilden är också tagen 1.5 år efter den första bilden, och här sitter inte en välmående tjej. Jag hade ångest och stressätigt ikapp mig själv under ett års tid och jag vägde säkert 15kg mer. Nu vägrar jag stirra mig blind på en våg, men här mådde inte min kropp bra. Jag ser det.  Sköt om er, och kom ihåg att du är din bästa vän och endast du är förmögen att göra dig själv lycklig. Ingen annan. Det låter som en klyscha, men det är så sant. (Utan att förminska mina känslor och upplevelser så vill jag ändå poängtera att det här är endast min sida av den tiden. Det finns alltid två sidor av ett mynt och summa summarum så var vi inte menade för varandra. Helt enkelt.)