Ibland är en dålig plan det finaste man har.

Igår var jag och mitt struliga vänsterknä på äventyr i Halmstad för att ta reda på vad det är som bråkar med oss. Lite som parterapi för en relation som varit minst sagt skakig sedan mitten på maj när vi råkade umgås lite för intensivt under Göteborgsvarvet. Sedan dess har vi inte riktigt kunnat sluta fred. Ett steg fram men två tillbaka eller tvärtom. Nulägesstatus? Oändligt mycket bättre än i början på juni när jag levde en mer eller mindre enbent tillvaro och betydligt härligare än för ett par månader sedan när jag fick leta med ljus och lykta efter träningsformer som  höjde pulsen utan att belasta knän (väldigt mycket svårare än man kan tro förresten). Men- och det här är ett viktigt men- inte tillräckligt bra när träning är halva ens värld och vardag. Inte ens nära.  Hur som helst rullade jag upp till Halmstad med en klump i magen och ett bultande knä igår morse. Klumpen i magen för att jag inte visste varken vad jag ville eller skulle få höra och det bultande knät för att jag varit ute på min längsta löptur sedan Göteborgsvarvet innan frukost. 1,6 kilometer pannbensträning. Hur jag tänkte? Att det värsta tänkbara vore att få träffa en läkare en "bra" dag. Att det är lika bra att det är dåligt om jag nu, en gång för alla, skulle få det utrett. Jag vet. Logiken går balansgång på en väldigt skör lina här men om du är det minsta lilla som jag- en sån där som h.a.t.a.r att när saker är bortom kontroll- så förstår du. Hellre så ont att det blir taget på allvar än diffusa symptom som går att missa.  Klockan 10.30 vandrade jag och vänsterknät in på Capio Movement och en dryg timme senare hade vi blivit nerbäddade, ompysslade och magnetröntgade av världens mysigaste sköterska. Ytterligare några timmar senare fick vi domen som borde ha gjort oss glada men som landade så tvärfel att vi borde utses till landets töntigaste par ungefär. MR-bilderna var fina och vänsterknät tydligen, bortsett från lite vätska i höjd med knäskålens överkant, ett riktigt praktexemplar...! Fantastiska nyheter egentligen med tanke på hur avigt och skavigt det känns. I stunden? Not so much för en träningsbiten, tjugotreårig instruktör vars högsta önskan är att kunna göra en plan för att fungera som vanligt. Domen lyder som följer- det exemplariska knät är inflammerat och envist. På insidan av knät finns ett veck, eller en liten ficka, som skriker efter kärlek (och vila). Ett Plica Syndrome. Fancy namn på fem månaders frustration va? Så för att göra en lång och gnällig historia kort(are) har jag nu tre stycken ganska skräpiga alternativ att välja mellan: 1. Operation (med en risk att någonting går fel och gör det annars så friska knät dåligt på ett värre sätt). 2. Sprutor för att hålla det lugnt, snällt och smärtfritt. 3. Vila, anpassad träning och tålamod. Massor, massor av tålamod- det mest (enda?) rimliga men ändå minst lockande alternativet... Vissa dagar imponeras man av sin egen klokhet och andra dagar, som igår, fascineras man av sin egen orimlighet. Någonstans förstår jag ju nämligen att det här var ett väldigt bra besked. Att det kunde varit betydligt sämre och att det finns andra som har det oändligt mycket värre. Att det finns människor som drabbas av hemska sjukdomar och familjer som inte har mat för dagen. Men igår sprang min klokhet och gömde sig  innan jag hann springa efter. Istället satt jag i bilen och grät i telefonen medan Karin levererade tjugo minuter pepp och klokhet eftersom jag kände mig snuvad på den quickfix jag mot bättre vetande ändå gått och hoppats på. Knän slutar liksom sällan göra ont bara för att de blir nerbäddade, ompysslade och magnetröntgade. De behöver sitta på någon som är beredd att ta ett par steg tillbaka och sluta göra saker som gör ont också. Det finns sällan snabba lösningar på problem som vänt upp och ned på vardagen i fem månader- en hel evighet i min värld men egentligen inte mycket mer än en blinkning sett i ett större sammanhang.  Så att ta ett steg tillbaka och trolla fram en massa obefintligt tålamod är nog det bästa tänkbara just nu. Att ha en plan, hur otillfredsställande den än kan kännas, känns nämligen alltid bättre än att vara planlös. Har man en plan så är man i alla fall på väg någonstans och allt är bättre än att stå och stampa i den här tröstlösa ovissheten. Uppsidan är att jag trots allt får lov att träna allt som inte gör ont. Det är ett ganska bra utgångsläge egentligen- när jag slutat vara gråtig och självömkande alltså. Jag måste "bara" ta reda på vad det är som gör ont (är det vissa pass, specifika övningar, träningsmängd eller helt enkelt en kombination av alltihop?). Trial and error...  Jag ska liksom bara hinna ikapp min klokhet igen och formulera en plan som gör att det känns som att jag GÖR någonting istället för att bara lulla runt utan riktning. Ibland är en plan- hur dålig och tröstlös den än känns- det finaste man har...