Måndagsreminder: Du är mer än dina prestationer!

Godmorgon måndag! Den här veckan börjar jag med en reminder, ett inlägg som jag publicerade förra våren men som nog aldrig blir inaktuellt för mig. Jag har utvecklingspotential här. Kanske en bra utmaning i veckan?-------------------------------------------------Har du någon gång känt det? Kicken av att prestera, tillfredsställelsen i att överträffa alla förväntningar och ruset av att leverera. Känner du igen dig? I så fall vet jag att du kommer förstå det här precis- den här texten är till dig. Om du känner igen dig så vet du att kicken är det härligaste som finns, som en "feelgood"-drog med omedelbar verkan. Men kanske är den inte så eftersträvansvärd trots allt? Den är nämligen, precis som vilken drog som helst, också förenad med risk och om du känner igen känslan av kicken slår jag vad om att du känner igen baksidan också- beroendet...För om du ska vara riktigt ärlig nu; hur skulle det kännas att var utan den där kicken? Skulle det kännas okej eller är tanken lite jobbig? Baksidan är nämligen att det är lätt att fastna i en never-ending jakt på kicken där alla former av gränser för "lagom" och "tillräckligt" suddas ut i takt med att du presterar. Förmodligen är du expert på att höja din egen ribba. Det som var en (över)prestation för en månad sedan är lågt ställda förväntningar idag och inte ens i närheten av att generera någon kick. Den är liksom förbrukad för rådande nivå och dyker inte upp igen förrän du tar dina prestationer, och därmed också dig själv, till nya höjder. Bra är liksom inte bra nog om det inte är bättre. Alltid, alltid bättre.Den inställningen är som att bita sig själv i svansen, du vet det ellerhur? I teroin förstår du precis men i praktiken är du ändå en sucker för prestationskicken. Alltid mitt uppe i en jakt på nya prestationer och uppslukad av drivet att bli bättre, kunna mera och klara nytt. Av att leverera och imponera. Alltid på jakt efter bättre (eller ännu hellre bäst) trots att du vet att det till viss del är på bekostnad av ditt eget välmående. Varför?För att alternativet- att inte prestera- är en alldeles för läskig tanke och för att tomrummet  som skulle bli kvar om vi slutade prestera känns övermäktigt att fylla.För att allt annat vore otänkbart och för att du, precis som jag, identifierar dig med dina prestationer.Vi behöver reda ut två stycken begrepp; självförtroende och självkänsla. För mig handlar självförtroende om tron på din förmåga att prestera medan självkänsla är ett svårare begrepp som rör vad du tänker och känner om dig själv oberoende av vad du gör och hur det går. Vi ska djupdyka där, i hur självkänsla handlar om att kunna se sitt eget värde utan att behöva sätta det i relation till varken prestation eller yttre faktorer. Om att räcka till bara genom att vara.Det finns forskning som säger att det är vår självkänsla som styr hur vi agerar och reagerar i en prestationssituation. Medan en person med hög självkänsla är trygg nog att granska situationen och anpassa sig därefter kommer en person med låg självkänsla snarare att dyka huvudstupa in utan konsekvenstänk. Forskning som gjorts kring självkänsla har visat att individer med hög självkänsla besitter en förmåga som, om man generaliserar, individer med låg självkänsla verkar sakna- förmågan att anpassa graden av ansträngning till prestationssituationen i fråga. Individerna med låg självkänsla tycks nämligen antingen oförmögna eller helt enkelt ointresserade av att se när en situation kostar mer än den smakar. Istället klamrar de sig fast i en vild jakt på att prestera över förväntan- kosta vad det kosta vill. De kämpar och biter i oavsett vilka konsekvenserna riskerar att bli eftersom de vet att kicken hägrar på andra sidan prestationen. För de här individerna är ingen uppoffring för stor. Kostnad och konsekvenser blir obetydliga eftersom alternativet, att stanna upp, är otänkbart. För vem är man då, utan någon prestation att hålla i handen?En person med hög självkänsla skulle svara utan att blinka här; densamma såklart. Lika trygg i sitt värde oavsett om man spenderat den senaste veckan med att pilla navelludd i soffan eller med att rädda regnskogar. En person med låg självkänsla ifrågasätter istället hela sin existens. För. Vilka. Är. Vi. Om. Vi. Inte. Presterar? Det är lite som att behovet av att få den där kicken gör oss både berusade och blinda. Jakten på prestationskicken blir en jakt på yttre bekräftelse eftersom vårt egenvärde befästs och bekräftas av vår omgivning. Behovet och viljan att bli omtyckta, få beröm, bli bekräftade och erkända motiverar att oändliga mängder energi läggs på att vara till lags. Ibland så till den grad att vi glömmer bort hur man gör när man säger nej.Den här sortens självkänsla skulle lika gärna kunna kallas för något annat- prestationsbaserad självkänsla. Som med alla rädslor måste man exponeras för dem och i det här fallet faktiskt våga ta reda på vad som händer (eller snarare INTE händer) om vi låter bli att pressa oss i riktning perfektion. Världen går inte under. Solen fortsätter att gå upp. Dilemmat är att den prestationsdrivna typen ofta är övertygad om att lätta lite grann på prestationspressen skulle innebära att man spenderar dagarna liggande platt på rygg i soffan istället. I verkligheten fungerar det inte så. Snarare är risken för att det skulle hända i princip obefintlig, man dödar nämligen inte driv så lätt...Men hörreni, och det är ett viktigt men, prestationer ska inte fulstämplas. Prestationer är fantastiska och eftersträvansvärda så länge det inte finns ett likhetstecken mellan dem och hur du ser på dig själv. Simple as that. Vi behöver distans mellan vem vi är och vad vi gör. SJÄLVKLART ska du få brinna för ditt jobb, älska utmaningar, sträva efter att utvecklas och upptäcka hela världen. Det är ju livets härligaste så länge du drivs av rätt saker.Så för sista gången nu, om du är riktigt ärlig mot dig själv... För vems skull presterar du egentligen? Är det för din egen skull- för att du mår bra av att utmana dig själv och för att du drivs av en nyfikenhet på vart livet kan ta dig- eller är det för din omgivnings skull- för att de besitter makten att avgöra om du är tillräcklig?Hur viktigt är det för dig att känna att du presterar?Hur skulle du må utan att få den där kicken?Hur hårt driver du dig själv och hur långt fortsätter du när du vet att du borde stanna?Vad är det du springer ifrån? Att upptäcka att du inte duger som person?MÅSTE du prestera för att duga?Jag ska berätta en hemlighet. Det gör du redan. Duger alltså.Så du, om du har orkat hänga med hela vägen hit- ge dig själv en mental high five och en stor kram. Tänk ett par extra snälla tankar om dig själv idag-  typ "här sitter jag och bara duger!" Tänk så självklart egentligen...