En grej på jobbet

Jag jobbar också, när jag inte häller grus ur gummistövlar eller ligger vaken på nätterna och vrider framtiden fram och tillbaka och betraktar den ur tusen olika vinklar.  Igår hände en grej på jobbet som ur alla vettiga perspektiv var väldigt liten, men som störde mig otroligt. Och uppenbarligen gör det fortfarande eftersom jag inte kan släppa det. Typ såhär: Jag har i botten en utbildning inom forskningskommunikation och journalistik. Nu arbetar jag inte direkt med det, men eftersom vår centrumbildning inte heller har någon kommunikatör så har de arbetsuppgifterna fallit på mig, eller jag har bett om dem snarare. Men i och med att jag ju blivit motvilligt befordrad och fått en massa annat ansvar, så har kommunikationsuppgifterna mer och mer hamnat på efterkälken. Det är underprioriterat, lite min bäbis och mitt ansvar och mitt dåliga samvete. Alla håller i teorin med om att det är jätteviktigt, men…. Ja, ni fattar. Nu har det i alla fall bestämts att en av våra projektassistenter ska ta över 90% av kommunikationsarbetet. Med mig som stöd, såklart. Men hon ska liksom göra jobbet. Det har hon varit okej med, men tydligt uttryckt att ”jag är ju inte utbildad inom detta” och jag förstår den osäkerheten och har varit tydlig med att vi dessutom kan ta in en riktig kommunikatör på timmar om det behovet skulle uppstå. Jallefall, så säger hon i förbifarten igår ”men alltså, jag vill ju inte att det ska stå kommunikatör bakom mitt namn, jag har liksom inte pluggat internationella relatiooooooner i tre år för att jobba med kommunikation!” Nähä. Nänä. Sen spenderade jag resten av dagen och kvällen med att tänka på bra comebacks på den repliken. (I stunden sa jag ingenting, jag blev så paff) Som om jag skulle säga till min chef (som är meteorolog i grunden) att ”ja alltså jag kan ju kolla på molnen och så, det är lugnt. Men jag vill ju inte att det ska stå meteorolog bakom mitt namn, jag har ju inte pluggat kommunikationsstrategier och forskningsstruktur bara för att bli misstagen för en simpel molntittare.” Ska släppa det nu. I slutändan tror jag det handlar om osäkerhet, missförstånd, samt det faktum att statsvetare är ett jävla pack. Det vet jag för jag är gift med en. Hehe.