Mer om det (som är konstigt)

På tal om utländska vänner. Började skriva ett svar till en kommentar från förra inlägget och insåg att det blev för långt. Jomen det är ju alltid lite känsligt (eller?) att säga att folk som kommer härifrån och därifrån är si och så. Men samtidigt har vi ju olika kulturer och att erkänna det kan ju ofta vara mycket bättre än att låtsas som att det inte är så. När jag började plugga på universitet hade jag en nära vän som var från Kina. Alltså föräldrarna hade flyttat hit när han var typ 2 bast. Vi umgicks nästan dagligen och jag gillade honom verkligen. Ibland var det små grejer, liksom detaljer bara, i saker han sa, gjorde, tyckte…. Som jag liksom inte kunde sätta fingret  på men bara tyckte var konstiga. När jag själv sen spenderade ett år i till Kina, typ fem år senare, insåg jag ju att han inte alls var konstig. Han var kines. Vi hade en ekonom på jobbet för ett par år sedan som är ryska. (på tal om östeuropéer och deras icke-ljusa syn på tillvaron) Hon var också extremt pessimistisk, men precis som påpekat nedan, samtidigt väldigt utåtriktad och pepp på att styra upp aktiviteter. Jag tyckte det var så konstigt, hon kunde liksom skälla ut mig ena sekunden för att jag inte storhandlade med kuponger, och fråga om vi inte skulle åka på 4H-gård tillsammans i nästa andetag. Jag kallade henne på skämt för min arga ryska storasyster, för det var så det kändes. När min man frågade varför jag tackade ja till alla hennes upptåg så svarade jag alltid att jag inte vågade tacka nej. Det var lite sant, fast mest på skämt såklart. Men framförallt var det för att jag beundrade hennes osvenska sätt att våga fråga och styra upp. Hon kunde säga ”har du planer på lördag?” till kollegor man aldrig skulle tänka på att umgås med utanför jobbet (för att det liksom bara är så) och när de perplext svarade ”eh…nä..?” Så gjorde hon planer och gav sig inte förrän alla tackat ja eller kommit med en vattentät ursäkt. Och jag kände bara att jag skulle aldrig i livet bete mig som henne, men jag ska fasen inte regna på hennes parad heller. Och den polska mamman. Jo det är dystert och grått och negg för jämnan. På ett sätt. Samtidigt kan dom bjuda hem oss på fest för att det är sista lördagen på våren (eller nåt liknande) och välkomna i dörren med partyhattar till barn och vuxna. Jag vet ju att både min man och min svärmor (framför allt min svärmor) ibland ursäktade mitt beteende i USA med att jag var svensk. Där var jag den utländska kompisen, frun, svärdottern…. Som inte gick bananas över wedding showers och tyckte att det var okej att gå igenom huset på morgonen i bara nattlinne och hade en syster som var ogift med fyra barn utan det på nåt vis var konstigt. Jag tyckte inte om jordnötssmör och lyckades inte lära mig reglerna till amerikansk fotboll trots upprepade och ärliga försök. Jag var förlovad i ett halvår utan ring och sen betalade jag halva ringen själv för att jag tyckte det var rimligt. Det var det inte, men kunde delvis ursäktas med att jag var svensk. Och jag märker ju det nu också. Vissa grejer Dylan gör och tycker, kan framförallt min mamma, inte släppa. Det är ju liksom inte så man ska göra. Som svensk. Såatte. Man behöver oftast bara byta land för att bli lite konstig själv.