att gråta

Efter att ha brottats med depression i 5 år av mitt liv är jag en ganska van gråtare kan man säga. Jag har många timmars erfarenhet av allt från klumpar i halsen till hejdlöst ugly-cry. När jag för snart 2 år sedan blev fri från min depression tänkte jag att "wow okej nu kommer jag för alltid vara glad!". Nja, jag hade inte riktigt rätt där. Visst; jag är inte längre fast i det svarta hålet men jag glömde bort att alla "vanliga" människor går igenom både bra och sämre tider. Livet kommer inte alltid vara tipptopp. (Visst, man kan ha en positiv inställning till saker och ting, men det kommer komma tuffa tider där man ibland bara måste tillåta sig själv att få må sämre). Med denna supertaggade, überglada inställningen till resten av livet tänkte jag nånstans att gråta hörde till den dåliga tiden av mitt liv. För inte gråter en lycklig människa? Denna något naiva tanke ledde till att jag haft "humörprestationsångest" sedan dess. Man kan säga att jag förlorade förmågan att gråta. Så fort jag kände gråten i halsen eller en motgång blev jag livrädd. NEJ, jag kan inte gråta!! Då kommer jag falla i hålet igen! Jag fick panik. Bara svaga människor gråter!!  Det blev bara svårare och svårare att gråta. Till slut började en längtan inom mig växa; "wow vad underbart att bara få släppa ut allt och gråta". Det fanns inte alltid nån anledning - jag behövde bara gråta. Men nej det kunde jag ju inte, då skulle jag ju förlora och ramla ner i hålet igen.  Ni kanske tycker det låter sjukt, men det är sant. Jag har/har haft fobi för att gråta. Efter alldeles för lång tid kom jag ihåg nåt som min terapeut sagt till mig: väldigt få får ett totalt återfall. Tänk din bättringsväg som en trappa. Du började längst ner och har sakta men säkert tagit dig uppåt, steg för steg. Nu har du nått toppen. Men du kommer inte alltid vara på toppen. Det kommer hända saker i livet vilket gör att du ramlar ner ett, eller kanske två, steg. Men det betyder inte att du är nere på ruta ett igen. "Bakslag" kan komma, och det är okej. Då får man ta sig upp för det trappsteget igen. Och att ta sig upp för ett eller två trappsteg är mycket lättare än att ta sig upp för en hel trappa. Plötsligt klickade det till för mig - att gråta är inte ett tecken på total svaghet eller misslyckande. Att gråta är något naturligt för oss människor. Vissa är känsligare än andra. Man kan gråta glädjetårar eller kanske sitta och snyfta till en film. Det är okej att gråta när det är tufft. Det betyder inte att allt är förlorat.  Om jag känner för att gråta får jag gråta. Huvudsaken är att jag vet att jag kan ta mig upp för trappsteget och att inte allt är förlorat för att det kommer några droppar ur ögonen på mig.  Jag vill med detta inlägg uppmuntra folk som brottas med samma sak som mig: DET ÄR OKEJ ATT GRÅTA. Det är mänskligt. Det är en reaktion på känslor. Känner du för att bara lägga dig på sängen och gråta? Gör det. Det kan vara så sjukt befriande. Låt inte massa skit byggas upp inom dig - det kommer bli svårare att handskas med i längden. Det är även en påminnelse till mig själv för ja, jag tycker fortfarande det är jobbigt att gråta till film eller att fälla en eller par tårar i allmänhet. GRÅTA = OKEJ. Punkt.