Att landa rätt

Jag vet inte om det stämmer men jag skulle gissa på att jag är en av de där människorna som gått lite extra vilse men ändå på något sätt funnit tillbaks till mig själv. (TACK JESUS). Min uppväxt var inte lätt och jag upplevde mig ofta inte accepterad för den jag var. På den tiden förstod jag inte att andras känslor och bitterhet inte hade med mig att göra, utan jag tog åt mig av den kritik jag fick och försökte jämt att bli alla i min omgivning till lags. Tillslut hade jag anpassat mig så mycket efter hur andra tyckte att jag skulle vara att jag bara var en produkt av folks förväntningar, och inte den jag egentligen är skapt till att vara.  Någonstans runt studenten så förstod jag hur vilsen jag var. Jag hade tidigare i livet varit en person som levde för att se andra glada och jag har alltid älskat att ge, presenter och handlingar och annat som kan förgylla en annan människas dag. Så var det inte längre. Jag hade blivit väldigt självisk och pengarna som kom in spenderade jag nästan bara på mig själv. Jag var mitt uppe i ett självförverkligande, jag skrev listor på kvällarna om hur JAG blir BÄTTRE och uppfattas som mer LYCKAD och jag anpassade min stil, mitt språk och mitt sätt att vara beroende på vem jag skulle träffa. Sorgligt.  När jag sedan efter studenten flyttade ner till Aneby för att plugga bibelkunskap så skapade jag en bild av vem jag egentligen är och försökte att sträva efter den. Av någon anledning så mådde jag ändå inte bra. När folk frågar hur mitt bibelskoleår var så brukar jag svara "Det var det värsta året i hela mitt liv, men det fick de bästa och vackraste konsekvenserna". Jag gick verkligen in i mig själv och ransakade varenda del. Insåg hur otroligt dålig självbild jag hade, hur osäker jag var och hur fel jag blivit behandlad av vuxna människor. Det var smärtsamt att inse hur illa man blivit behandlad och hur mycket man trasslat in sig i olika saker och det var en fruktansvärd kamp att lyckas ta sig ur allt och förlåta.  I början blev jag lagisk, stenhård. Jag var så rädd för att hamna i den där gamla Linnea, produkten av folks förväntningar. Jag skrev en ny lista mentalt med hårda ramar för vad jag fick säga, hur jag fick uppfattas. Mitt kontrollbehov jag jobbat på i många år blev bara värre. Att upprätthålla ett perfekt liv är svårt och tillslut faller det. Vi är inte skapta till att vara perfekta utan det är i vår operfektion som vi låter Guds härlighet komma fram. Jag insåg då, mitt i min kraschlandning, att detta inte håller och jag började febrilt söka efter hur jag nu skulle strukturera upp mitt liv och vilken personlighet jag skulle kalla min egen. Svaret var så mycket enklare än vad jag trodde. Go with the flow. Var den du är. Gör det du älskar. LEV.  Jag var rädd för mig själv och tänkte att om jag slappnar av så blir jag en dålig människa men insåg att det är helt tvärt om. Det är när jag slappnar av och låter mig själv vara den Gud skapt mig till att vara som jag kommer till min rätt. Att slappna av och bara njuta av livet, följa sina drömmar och ta vara på det goda som kommer i ens väg är ingenting vi ska förkasta. Att tro på Gud och att välja att följa Jesus innebär många uppoffringar men utöver det så ska vi vara dem vi är, låta oss bli den bästa versionen av oss själva. Skulle vi alla förstå hur bra vi är med de gåvor vi har, egenskaper vi bär på och komma till vår rätt så tror jag att den här världen skulle vara mycket mer harmonisk och vacker.  / Linnea