100 mil

Distansförhållande i all ära. Det är fint att sakna och längta efter någon. Hur den första kyssen eller kramen känns efter att man inte har setts på flera veckor. Den känslan är sagolik. Hur det kan pirra så mycket i kroppen efter någon. Men känslan där emellan är inte lika fantastisk. Det är jobbigt när varenda cell i ens kropp skriker efter honom när man ligger i sängen och ska sova om nätterna. Hur man vänder och vrider sig i tron om att han ska ligga där bredvid mig så jag kan krypa upp i hans famn och känna hans hud mot min. Men han ligger inte bredvid mig, han är 100 mil bort i en annan säng. Efter att man setts och hans parfym har satt sin doft i ens täcke och det enda rimliga att göra är att linda in sig i täcket för att känna att han ännu är nära. Hur jag medvetet gömmer undan en av hans tröjor så han råkar glömma den, som jag senare ska ha på mig för att känna att han fortfarande är här hos mig när han har åkt hem igen. Kanske jag uppfattas som The psycho girlfriend men det är okej. Det är jobbigt när man kommer till den dagen när både tröjan och lakanen måste tvättas, hur det känns som om någon tar honom ifrån mig. Suddar ut det sista fysiska jag har kvar av honom.  Även om det är jobbigt och ibland känns fullkomligt hopplöst att fortsätta orka, så försvinner inte tron om att en dag blir det bra. En dag så kommer jag få vakna upp med dig varje dag hela livet framöver. Så jag ber dig älskling, snälla stå ut.