Fasaden

Allihopa är vi som lökar, vi har bara olika många lager, min familj som känner mig på djupet, vet precis vem jag är, troligtvis bättre än jag själv. Mina nära kompisar känner mig på ett djupare lager än de personerna som bara lärt känna en på det yttersta lagret, fasaden. Jag själv väljer min fasad, jag försöker ständigt putsa den, så människor ser en som obefläckad. Fast så är ju såklart inte fallet. Ingen är obefläckad. Fasaden skiftar beroende på min omgivning, men i flesta fall försöker jag ses som självsäker, charmig, social och positiv. Dessa attribut är inte obefintliga i mitt riktiga jag, men de är långt ifrån lika starka som min putsade fasad försöker framhäva. På senare tid, efter timmar av reflektion i mitt huvud, har jag påstått mig lista ut vad som får min fasad att bräcka. Min fasad försöker alltid få mig att lysa upp ett rum med de attribut som målats på den. Men fasaden bräcks lätt vid konkurrens, när den personen vars fasad är självsäkrare, charmigare, socialare och positivare än min så går jag lätt in i ett tomrum. Jag blir tillbakadragen, asocial, och tafatt. Jag blir en fluga på väggen som iakttar omgivningen och ger dålig respons. Detta för att min fasad inte är trygg i den rollen. Det är inte den jag vill bli sedd som. Jag övar på att bli tryggare i mig själv, men det är svårt att släppa fram sitt riktiga jag när fasaden är det jaget andra är vana vid. Jag har blivit så trygg i min fasad att jag ofta funderar över vem jag är innerst inne. Pausen kommer när man är själv eller med närstående, då kan man hyvla bort ytan och slappna av som den man är. Vem jag tillslut blir kommer alltid att ändras med tiden, erfarenheter och omgivningen präglar både en själv och ens fasad.  Framtiden får avgöra //Loke Jag försöker att skala bort min fasad, även om jag vet att den alltid kommer att vara där. I mötet av nya människor så försöker jag alltid att hålla konversation öppen. Det kan vara svårt, men i rätt sällskap så tror jag att det är möjligt. Jag tror att det är viktigt att träffa människor som en kan blotta sig för, utan att vara rädd att bli utnyttjad för det. Valet av omgivningen är essentiellt. Under det senaste året så har uppmanat mig själv till att ta bort min fasad, då jag upplevt att den varken gör mig eller någon annan någon nytta. Det enda min fasad gjorde för mig, var att få ytliga vänner och korta relationer. Även om detta var något som kändes bra i stunden, så höll det inte i längden. Fasaden får en att bilda en fantasibild av sig själv, och den kreativiteten kan få gå någon annanstans. //Knut Tills vidare, Manchesterspår