Låt det skita sig

Efter 18 år som barn och ungdom har man flera gånger fått smaka på besvikelse. Födelsedagar som inte blivit som man tänkt, högtider som inte nådde ens förväntan, stunder man föreställt sig i huvudet som inte blivit lika gyllene i verkligheten. När man längtar efter något så föreställer man sig hur det ska bli i huvudet, och när klimax övergår till ett antiklimax blir man besviken. Med åren lär man sig att bli bättre på att låta saker bli som de blir, men oavsett så kommer det alltid vara en konst att låta det skita sig, utan att låta ens liv rasera.  Jag minns när jag var liten och min pappa sa till mig “Om du dansar fel, stanna inte upp, fortsätt dansa” Detta är endast tomma ord för en pojke som inte förstår innebörden i orden. Men nu har de fått betydelse. Detta kan tolkas som det klyschiga ordspråket “Ge aldrig upp”, att man måste låta det gå fel flera gånger innan man lyckas. Men jag tänker fokusera på att inte ta för hårt på sig själv vid misslyckanden.   Jag är inget person som inte bryr sig om vad andra tycker, jag har alltid brytt mig om vad andra tycker om mig, oavsett om jag knappt har någon relation till dem. Det finns tillfällen då jag gjort något pinsamt eller dumt inför andra, och sedan gruvat mig i flera dagar om vad de människorna tänkte om mig då, fastän de troligtvis glömt bort det för länge sen.  Ingen är felfri, och man lär sig av sina misstag. Att skämma ut sig, råka säga dumma saker eller såra någon har alla gjort någon gång, det är en naturlig del av att växa upp, dessa är erfarenheter man tar lärdom av, man kan säga att man berikas som person varje gång det skiter sig. Berikas gör man även av att gå utanför sin comfort zone, och i den zonen är det lätt att det skiter sig, därför måste man låta det skita sig.  I sexan fick jag för mig att jag skulle vara bra på teater, jag började på en teaterskola och i slutet av terminen skulle vi spela upp en Shakespeare-pjäs för familjer och vänner, jag var rädd för att det skulle skita sig så jag sa aldrig till min familj att vi skulle ha en pjäs. Min familj var inte där, och visst sket det sig, ingen kunde manus, alla var förvirrade, publiken satt knäpptyst och hela pjäsen var ett lidande. Jag läste stammande manuset från screenshots på mobilen samtidigt som strålkastaren blände mig. Jag var arg på mig själv i flera veckor efter den pjäsen att jag inte hade pluggat in manus tillräckligt bra.  Detta är något jag skrattar åt idag, idag är jag bättre på just det att skratta åt ett misslyckade, det är inte hela världen, man gör det bara värre för sig själv genom att plåga sig med skam. Det är bara att skaka av sig, ta lärdom, och dansa vidare. /Loke