September

Hösten har nått Stockholm och jag lever på minnen från sommaren. Varje September slås jag av samma insikt, att det man gjort utomhus hela sommaren inte går att göra längre. Skolan har börjat, och stunder man kommer minnas blir allt färre. När jag nu går under de brandgula löven reflekterar jag över vad jag ska göra nästa sommar för att kunna toppa denna, ständigt på jakt efter mer. Jag har alltid blivit förbryllad av vikten av att fotografera och dokumentera fina stunder, man märker inte hur bra man har det förrän det bra gått förlorat. Jag minns tydligt stunder som man då inte tyckte var märkvärdiga, men som med tiden har förädlats. Minnena förgylls när man ser tillbaka på de fotografier som tagits. Jag önskar att jag var bättre på att dokumentera nuet, men jag har alltid intalat mig att nuet inte kommer kännas lika levande med en kamera i handen. Men i det långa loppet kommer många minnen suddas ut, och då är ett fotoalbum, en kamerarulle eller en dagbok ovärderlig. När jag är ledig tackar jag sällan nej till att hitta på saker, jag värdesätter alltid tid med vänner högre än ensamtid i mitt bekväma rum. Relationer som man skapar med andra och minnen man delar med dessa är det jag förutspår kommer vara värdefullt när jag blir äldre, och alla dessa timmar då jag låg i sängen och kollade på vad andra gör på instagram är bara bortkastad tid.  Löven ligger klistrade mot marken, himlen är grå och jag ser mina andetag framför mig, i min högra ficka kramar jag om de två kastanjer jag plockade på Medborgarplatsen, att ha kastanjer i sin ficka ger en tydligen tur enligt Knut, jag väljer att tro på det. När vi går genom Södermalms gränder, upp mot Ivar los park förbryllas jag över hur hemmablind jag är. Varför söka vyer långt hemifrån när detta finns runt hörnet. Historien ekar mellan stenbyggnaderna, arkitektur från en annan epok möter dagens söderstuk. En lokal folksjäl så tydlig trots mängden människor i staden.  Jag tänker, försöker minnas varje minnesvärd stund sommaren erbjudit när jag med mina vänner kollar ut över Kungsholmen. Likaså gjorde jag förra september, och samma kommer jag nog göra nästa år när sommaren övergår till höst. Med en underton av melankoli att friheten och ledigheten övergått till måsten och begränsningar, tror jag att jag måste reflektera för att kunna bevara, efter en sommar måste det komma en höst, för idel sol ger öken.  Den känsla som Loke beskrivit i texten ovan, är den känsla som fortfarande får mig att ifrågasätta allt. De årstider som Sverige levererar är en verklig klyscha. Dysforin, hoppet, glädjen och tvivlet. Vintern, våren, sommaren och hösten är verkligen livets cykel, på samma sätt som det är årets cykel och det känns så otroligt klyschigt att säga det. Denna höst har slagit hårdare än någonsin och kanske beror det på att denna sommars glädje höll sig i en hög decibel. Sommaren då vi pojkar blev 18, även om världsviruset tog plats och höll klubbarna stängda. Det blev inget Spanien, men det blev en svensk sommar och det kanske är just det som gör att hösten känns så obegripligt närvarande. Medborgarplatsen och Södermalm kommer alltid att finnas nära hjärtat. Det får mig att tänka på pappa och all tid som vi tillsammans spenderat vid gamla söderstadion samt den nya. En del av mig känner kanske att jag går tillbaka i tiden när jag strosar förbi Götgatan i min mossgröna jacka av manchester. Det kan slå mig att pappa nog gick på samma gata, med samma jacka och med samma ungdomliga glädje som jag själv för stunden har. Önskar att jag en gång kan få dela den glädjen med mitt framtida barn. När jag går där med mina vänner och hand i hand med den flicka som ser igenom mig, glömmer jag bort höstens tvivel. Jag välkomnar hösten med dess möjligheter och fördelar. Om några veckor kommer kläderna kunna läggas på lager och eldstaden i vardagsrummet kan få fylla sin funktion. Jag kan få komma hem från skolan och njuta av en kopp nybryggd kaffe, och spela in en av låtarna som skrevs i somras... medan höstsolen går ned.