Allt jag aldrig sagt

Igår kväll satt och Loke och pratade om idéer till vårt nästa blogginlägg. Vi satt och antecknade på ett dokument när vi skrollade igenom våra anteckningar på mobilen. Loke berättade att han skulle ha en presentation imorgon och jag detsamma. Vi skrattade högt när vi berättade om dem anteckningar som skrivits för flera år sedan. Och jag kunde inte hålla tillbaka mitt flin när jag läste den födelsedagslåt jag skrivit till mamma i sexan. Plötsligt så hade vi pratat i en timme och tiden går verkligen otroligt snabbt när en har roligt.  En av idéerna jag hade var “allt jag aldrig sagt” och Loke var kvick med att kommentera att det verkligen låter som en låttitel. Om det någon gång kommer en låt vid det namnet så skrevs det här först.  Jag har allt för många minnen av stunder då jag ångrar att jag aldrig sa något. Men det är något som är så lätt att säga i efterhand och grubbel läker verkligen inga sår. Ett mönster som är så uppenbart, är att jag inte sa saker för att jag var rädd för dess konsekvenser, eller att det inte spelade någon roll. Idag, med den personen som jag är så känns det rätt uppenbart att det faktiskt spelar roll. Ingen kommer någonsin att kunna läsa dina tankar och kommunikation är verkligen det viktigaste och finaste vi har här i världen. Idag väljer jag hellre att blotta mig än att inte göra det och vi behöver inte fler män som gömmer sina känslor och osäkerheter. Mina texter, i poesi eller dagboksformat kommer alltid göra mig “sårbar” men jag väljer det.  Jag ber om ursäkt för alla stunder där jag inte pratat ut och alla gånger där jag inte uttalat mig om de detaljer som jag tänkt på. I slutändan ångrar jag fler saker som jag aldrig sagt, än saker jag sagt.  Det här går ut till er jag sårat och aldrig förlåtit, er jag aldrig lärde känna för att jag inte vågade ta kontakten och de jag inte längre känner för att jag inte visat min uppskattning. Jag vrider mig av ånger när jag tänker på hur min situation hade kunnat se ut idag om jag berättat för personer vad jag egentligen känner.  Jag har aldrig sett mig som en modig person, jag har i så många fall tänkt så pass mycket på vilka konsekvenser det jag velat säga kan leda till, att jag aldrig sagt det. Trots att jag i efterhand bara kan se det positiva det troligtvis hade lett till. Jag vill säga hur jag känner, men modet räcker inte till, varav jag istället inbillar mig att det jag vill säga inte kommer leda någon vart, eller betyda något, så jag låter det vara osagt.  För några månader sedan såg jag en film jag inte hade sett på många år. Den har den lite tramsiga titeln “We bought a zoo” där Matt Damon spelar huvudrollen. Men denna gång kollade jag på filmen med mer analyserande ögon än jag gjorde när jag var 10. Och denna gång gjorde den avtryck på mig, eller en scen rättare sagt. Huvudkaraktären Benjamin ger ett tips till sin son, ett tips för att inte låta alla chanser man får i livet gå till spillo för att man saknar mod. Han säger “Sometimes all you need is 20 seconds of embarrassing bravery, and i promise something great will come out of it”. Detta väckte nånting i mig, jag vet att jag inte kan ändra min personlighet bara sådär, jag kan inte bara bestämma mig för att bli modigare och våga säga till människor vad jag känner. Men jag kan fly min personlighet, spela att jag är någon annan i bara 20 sekunder. 20 sekunder är allt som krävs, då jag blir en annan person, en modigare, ärligare och friare person som inte är rädd för något. Detta kanske låter diffust men det har funkat för mig. Jag har sagt vad jag tycker i situationer som jag aldrig någonsin hade vågat om jag var mig själv. Jag har stannat upp, blundat och tänkt “20 sekunder av otrolig mod” och därefter förstått vad jag har åstadkommit först efter mina 20 sekunder är slut. Jag har verkligen lyckats förvåna mig själv. Säg vad du tycker, säg vad du känner, säg vad människor betyder för dig, för vem ska annars göra det? Och är du som mig, saknar du den frimod du önskar att du hade, så ge dig själv 20 sekunder av sensationell mod, så lovar jag att det kommer leda till något bra. Tills vidare Machesterspår