Ikaros

Den grekiska mytologin och de äldre historierna har alltid fascinerat mig. Filosofin, Platon och Homeros med Iliaden och Odyssén. Den allegori som jag håller närmast hjärtat är historien om Ikaros. Och jag tänkte försöka skriva om den utan att få det att låta som A-delen av nationella proven i svenska.   För att kunna prata om Ikaros och det som finns att lära av den historien så krävs det nog att förklara historien. Jag ska försöka hålla det kort och detaljrikt (svårt va..)  Ikaros var son till Daidalos, som var en skicklig och innovativ uppfinnare. En dag så bjöd kungen Minos över Daidalos och Ikaros för att bo vid deras palats på Kreta. I deras närvaro kunde Daidalos arbeta i fred och göra nya skapelser. En dag så berättade kungen att det fanns ett monster på ön som var hälften tjur, hälften människa och kallades Minotauros. Daidalos fick bygga en labyrint som han sedan lurade in monstret i. Kung Minos blev senare misstänksam och började ifrågasätta hur Minotauros ens kom till ön från början. Var det möjligen Daidalos som hade skapat monstret? Kung Minos slängde tillslut in Daidalos och Ikaros i den labyrint som Daidalos själv byggt och tänkte lämna dem för att dö av det brutala odjuret. Daidalos hade dock ett svar på allt, och när han fick syn på några fågelfjädrar visste han precis hur han skulle lösa problemet. Med hjälp av vax, lite snöre och fjädrarna lyckades han bygga ett par vingar till Ikaros och sig själv.  “Flyg Ikaros, flyg” skrek Daidalos när de kunde höra Minotauros frustande. De flög högt, iväg från Kreta och ut över havet. Ikaros kände solstrålarna mot sitt ansikte och njöt av hans nyfunna “superkraft”. Daidalos bad Ikaros att inte flyga för nära solen, men Ikaros kunde inte låta bli att utmana sig själv. Ikaros flög så högt att vaxet på hans vingar smälte, och han störtade sedan ned i det Egeiska havet.  Det finns nog en lärdom i att inte låta ens hybris ta över, eller att försöka vara något som man inte är. Ikaros var ju inte en superhjälte utan en vanlig man. Och det är ingen som gillar en person som tror allt för mycket om sig själv, men det är en skör linje. Just eftersom att folk ofta värderar en person med ambitioner i skyn, högre än en person som inte tror på sin egna förmåga att klara av något alls. En balans kan vara svår att hitta och alla har sina toppar och dalar, inklusive jag själv. Speciellt i ett hantverk som är abstrakt och åsikts baserat. I mitt egna låtskrivande kan jag se mig själv vara som Ikaros, samtidigt som jag trycker ned mig själv när jag inte lyckas med dagens eller veckans agenda. Och det har tagit ändlösa timmar och strukna projekt innan jag nu har cirka 34 presentabla låtar framför ett instrument (akustiskt), och nog 20 som skulle kunna spelas live med band.  Daidalos sa inte bara åt Ikaros att undvika solen, han sa också åt Ikaros att inte flyga för nära vattnet. Om Ikaros hade flugit för nära vattnet fanns det en chans att vågorna skulle ta med honom ned i havet. Jag väljer att tro att Ikaros tog chansen att sikta för högt, istället för lågt för att han ville uppleva det som han ansåg vara det vackraste med livet. Jag tycker inte att en ska leva i ett mellanting och jag försöker att utmana mig själv varje dag att göra ett aktivt val. Jag är inte en person som gör galna saker eller som trycker sig själv till max, men när jag vill göra eller uppleva något så gör jag det. Jag säger inte att jag ser mig själv som Ikaros, men jag siktar hellre högt än lågt, för oavsett så finns det en lärdom av att falla platt ned, när vingarna smälter.  Det finns inget att ångra i slutet av dagen, och ingen minns en fegis. Öppna upp dig, våga vara öppen för kritik, den kommer ändå. Tills vidare // Knut, Manchesterspår