Höstkänning

Efter sommarens succésemester i Kalmar bjöd Stockholm på tomhet, visst fanns där våra familjer, men Stockholm hade blivit kallt när verkligheten ställdes i kontrast mot friheten söderut. Vi sågs därefter varje helg och föreställde oss vid upprepade tillfällen hur det skulle vara att bara åka ner till stugan i Kalmar igen och strunta i allt som hör vardagen till. Längtan tills nästa tillfälle att åka ner till stugan kändes så stark att man kunde ta på den. Men så hittade vi en lucka att kapa trossarna och följa E22 söderut. Det är en grå onsdag i Oktober och vi är äntligen på väg till Kalmar igen. Denna gång har jag en polaroidkamera runt halsen, jag tog lärdom av mitt misstag att dokumentera den tidigare resan på tok för lite.  Men denna gång kan vi inte göra lika många saker vi gjorde i somras som kräver bra väder, men vi har redan snackat om att vi inte ska försöka återskapa den fantastiska veckan vi hade i Augusti, utan göra detta till en ny resa. Detta tror jag på rent generellt, att man ska aldrig försöka återskapa något härligt man varit med om, för att man kommer alltid bli besviken. Trots denna insikt är det med både glädje och lite vemod jag blickar ut över Kalmars regniga gator, det känns fantastiskt att vara tillbaka, men oavsett var jag är flimrar det upp en bild i huvudet föreställande oss på samma plats som i somras. Det känns nästan som att vi toppade den förra resan så pass att minnena är permanent fastklistrade på de olika platserna runt stugan. Den nya årstiden har skapat en väldig kontrast till det som en gång var, men gåtfullheten finns kvar. Jag kan inte ens föreställa mig vilka starka känslor som skulle kunna väckas i mig om jag besöker denna stuga igen om 20 år.  Jag ska inte fokusera på vad vi gjorde, utan vad jag kände. Förra resan var vi mycket med andra personer, vilket hade sin charm. Men denna gång låg det mer fokus på oss som kompisgrupp. Jag känner verkligen hur nära vi alla kommit varandra, det har blivit så tydligt efter denna resa. Vi fyra började ses tillsammans i Mars, och aldrig har jag fått ett så starkt band till en kompisgrupp så snabbt som med denna. Det känns bara naturligt. Nu kan man säga om man inte håller med, nu kan man vara tyst om man inte orkar prata och nu kan man skratta utan att få det att låta tillgjort. Vi kan verkligen yttra det som känns viktigt, och det är något som jag tycker är fint. Vi har olika prioriteringar, men det är något som vi alla vet om. I tidigare fall har faktorer som dessa blivit tickande bomber som leder till brutna band. Men i denna grupp så känns det som att vi alla kan acceptera varandra. Och även säga till om man har nåt på hjärtat, eller om något skaver.  Liksom förra veckan i Kalmar ville jag inte åka hem när denna vecka tog slut, innan har jag aldrig kunnat vara med kompisar i en hel vecka utan att börja irritera mig på andra och börja sukta hemåt. Men med dessa vänner är allt så obegripligt smärtfritt och behagligt. Nu sitter jag hemma i Vallentuna och bläddrar igenom kalendern för att hitta nästa lucka man för en vecka kan smaka på kalibern detta kompisgäng ruvar på.  När pojkarna släppte av mig vid mötesplatsen så fylldes kroppen av den känslan som upplevts så många gånger med dessa killar. En känsla som fyller hela kroppen med ren glädje, och som bara dyker upp i speciella stunder. Precis som stunden när mina ögon fylldes av glädjetårar när vi skämtsamt satte på “See you again” på högtalaren sista minutrarna. Eller när *hon* tog en av de sista polaroidbilderna på den sista gruppkramen som förmodligen borde döpas till “A man left behind”.  Jag fick spendera kommande dagar hos den kvinna som jag håller nära. I min okunskap i om hon vill ha sitt namn sagt i denna blogg eller inte så kommer hon kort och gott att kallas för “hon”. I deras hus med detaljer i trä, egenodlade tomater till frukost och en ljusgrå bil som vi tog över Öland, fick jag kort uppleva småstadslivet. Det ständiga mötet av bekanta och en innebandyrivalitet som fick mig och hennes mamma att sitta spänt på läktaren. *Hon* är rätt bra hon. Alltid utmanande, ifrågasättande och helt jävla underbar. Vi är inte så lika, och det går nog att räkna våra likheter på mina båda händer. Men jag är nyfiken, öppen och det finns inget som gör mig så glad, som att stå och dansa klockan tre med henne och hennes vänner när allting i småstaden stänger.