Tacka vet jag munnen

Det var med sorg i hjärtat som jag vecka 10 fick avstå ifrån allt som var planerat: nya erfarenheter(heltidsvikariat började) glädjefyllda (körrep i kyrkan), något svettiga (boxningen) och intressanta o varma möten (hänga med vän).Istället har veckan blivit vad jag gjort den till, eller rättare sagt vad min mun och hals har gjort den till... säger bara en sak: Jag längtar tills jag kan äta ordentligt igen! Det är sårbart med munnen -och värre än man kan tänka sig att ha plitor och en brännande matlåda!Min mamma. Hon är en riktig mamma🌸. Hon finns där och ser och lyssnar och hjälper till. Tack för att du finns mamma.OCH min pojkvän och alla andra som pysslat om mig. Där avslutar jag dagens skrift.