28/9

Runners High. Drogen som får en att vilja springa springa springa. Plötsligt svider det till under foten i ett steg. Jag vet vad som hänt. Känner igen känslan. Senan under foten har spruckit, igen. Dagen efter är den spänd som en fiolsträng, smärtsam och ett litet blåmärke syns. Jag börjar dag ett med rehab. Chansar mig till vad som borde va bra. Det gör ont så fort jag fotavvecklar eller försöker göra nåt som ens påminner om ett frånskjut. Blir ledsen, mini-deprimerad, avstår från all träning några dagar då inget känns kul. Vill ju bara springa. Har gått igenom detta fööör många gånger. Less. Alltid när jag har flow och tycker det är som roligast. Och just därför, för att jag gärna gör lite för mycket. Ändå är jag motiverad för att bli hel, göra rätt för att komma tillbaka starkare. Spinning, rehab, enbents-burpees och överkropp får gälla nu. Håll i vanan men med modifierad träning. Kämpa! Ändå glad att jag fick ha de där veckorna med att känna löparglädjen, slår allt.