en kniv rakt i ryggen, men jag överlevde endå

Den här flickan som kom till världen år 1995. Den här tjejen som har stora drömmar. Som blev mobbad i många år under sin uppväxt. Hon som är rolig och som gör sina vänner glad. Hon som är omtänksam, snygg, söt, fin, gulliga... jo men det är ju jag. Marwa Karim.   När jag var sex år gammal, kändes det som om ett tak bara rasa ner, och det taket var mitt liv. Varje dag i skolan gick det folk som reta mig. Och självklart var jag inte en sådan person som var så perfekt, som alla älska och inte gjorde någonting. Jag stod på mig och retade tillbaks. Jag kom ihåg en gång då jag var riktigt sur och ledsen, kändes som om jag bara vela dö, och jag tog en sten och väntade på att dom som mobbade mig varje dag i skolan, skulle komma fram och säga något. Well, dom gjorde det. Jag hade stenen i handen och grät hela tiden då jag sprang. Jag sa att håller dom inte tyst, ger dom sig inte, så kastar jag den. Men egentligen mena jag det inte.   Jag var mobbad på grund av oilka anledningar, dels för mitt utseende. Jo men visst jag hade stora ögonbryn, vilket jag inte har nu. Min näsa liknar min pappa, liksom ni har säkert något som liknar era föräldrar syskon. Vid den tidpunkten, just den stunden, kände jag mig så jäkla ful att jag inte vela leva längre. Jag kände mig hopplös. Mamma tvingade mig att ha på mig glasögon på grund av att jag hade dålig syn, och behövde dom i skolan, men jag vägra. Och det var på grund av att jag var rädd. Rädd för att bli retad och mobbad för att jag använder glasögon.   Åren gick, men vad gick snabbare än dagarna, minuterna, sekunderna, månaderna och veckorna? Jo rykten. Dom som mobbade mig spred så otroligt mycket rykten om mig. Och det första idioter gör när dom får höra rykten, är att tro på dom.   Jag minns den här dagen då jag skulle börja högstadiet. Vi hade tidigare gått på språkval på den skolan, så minns mycket väl hur det var för mig. Jag kunde knappt gå dit själv. Jag var rädd. Jag kunde knappt gå ner till matsalen. Jag var rädd. Jag kunde inte se folk i ögonen för då fick jag alltid "men sluta glo". Kan ni tänka er, tretton år gammal och rädd för livet, människor, att dö helt enkelt. Men jag dog några gånger. Jag dog inombords. Den här dagen då jag börja i skolan, fick jag sitta bredvid en kille som heter Johannes. Men det var något som alltid gick snett. Rykterna spreds som sagt på en sekund, och när folk fick höra att jag hade vänner, gjorde dom allt för att förstöra det. Hur då? Undrar ni säkert. Vissa utav dom, sa saker om mig som inte är sant, dom sa att det är pinsamt att gå runt med mig. Så dumma dom egentligen var, så stannade min vän bredvid mig ändå. Hon stod på sig och var min vän, vilket jag än idag tackar så otroligt mycket. Ibland då jag var i skolan, sket jag i att äta och satt vid klassrummet i stället. Skulle jag på toaletten, valde jag att ha med mig min bästa vän. När jag blev sur, gjorde jag allt för att försöka skydda mig själv. Jag sa saker emot dom. Via nätet, men hade ni varit i min situation, så hade ni också tänkt lika. Jag gick till olika kuratorer varje dag. Den ena förstod mig inte riktigt, den andra kändes det inte så bra med, men tillslut hittade jag tillbaka till den bästa kuratorn som fick mig att ändra på lite saker. G.   2009. 9 september. Jag och min vän gick på marknad här i Hudiksvall. Jag var så otroligt glad att äntligen få åka karuseller. Men något gick snett den kvällen också. Jag blev bitchklappad. Och inte misshandlad som dom flesta av er går runt och ljuger om. Efter den kvällen, orkade jag inge mer. Det kändes som att hela världen var emot mig. Att alla ogillade mig på grund av mitt utseende, och att så fort jag försöker ge igen så blir dom bara mer och mer. Ibland förstår jag inte varför man inte kan lösa saker ensam, än att istället gå och hämta sina ocoola vänner och tro att man är så fruktansvärt cool när man är fler mot en.   Dagarna gick som sagt, och jag blev mer och mer säker på mig själv. Det var en dag år 2010 då jag gick ut på en promenad. Jag satt mig vid en brygga och stirrade på vattnet som en idiot. Egentligen som en smart tjej. Jag bestämde mig för att här och nu egentligen DÅ, så stänger jag alla dörrar inom mig. Jag kämpade för mitt egna liv helt enkelt. Så varje gång någon sa något emot mig, ignorerar jag dom totalt. Jag bestämde mig om att bara bry mig om skolan, min familj och mig själv.   Jo visst blev det lite bättre efter åt. Det var tack före att jag gick och prata med kurator. Visade mig stark för en gång skull. Så äntligen ställde jag mig på mina ben igen och visade alla dom, att dom gör fel. Ingen ska behöva gå igenom något sånt. Ingen ska behöva känna sig ful. Det är vacker, fin, söt, gullig vi alla vill höra och känna oss, vilket vi är också. För alla är ju fin på sitt eget sätt.     Idag, just den här stunden, mår jag så fantastisk bra. Jag är så glad. För nu har jag fått fler vänner. Såna som gör mina dagar, min familj, läsare, bästa vän Emine, Maron och Felicia. Det är just dom som förändrade mitt liv lite åt en bättre sida. Och hade det inte varit för min stora syster som egentligen som gjorde allt för att försöka få ett stop, så hade jag nog inte heller stått här idag. För man kan fixa allt det negativa till något positvit, men bara om man vill det själv.   Man lever bara en gång. Varför inte vara ung, galen, rolig, omtänksam, snygg, och göra saker som man mår bra av, än att trycka ner andra. Bara för att jag mår dåligt, ska det inte behöva gå åt någon skyldig, utan det finns människor runt om i världen som man kan prata med.   Lev idag, lev i morgon, lev nästa vecka. Lev ditt liv. Ta hand om dina nära och kära, och dig själv framför allt. Du ska vara omringad av folk som älskar dig och avgudar dig. Försöka se allt positivt. För ni eller VI alla är lika mycket värda.   Puss