Konstant oro

Godmorgon fredag! Bilder tagna för bara några minuter sen så detta är gravidmagen right now. Oskar sa igår innan vi skulle somna att ”detta har varit de 17 jobbigaste veckorna i mitt liv hittills, jag har aldrig varit såhär orolig” och så är det faktiskt. Första veckorna var endast overkligt och vi vågade inte tro på att jag var gravid. Efter vårt privata ultraljud i vecka 7 var vi lite lugnare när vi sett och hört hjärtljuden. Sedan var det en evig väntan och oro till vecka 13 när vi gjorde vårt KUB-ultraljud och kollade kromosomavvikelser. Då fick vi äntligen se vår lilla bebis på ”riktigt”. Men nu...En dag kvar tills vi går in i vecka 18 och senaste veckorna har varit förjävliga rent psykiskt: lever verkligen bebis därinne fortfarande? Har jag kunnat undvika något som eventuellt påverkat bebis död? Kände jag just ett lite fladder inifrån magen och betyder det att bebis rör på sig, att bebis faktiskt lever? Nää.. FINNS det ens en bebis därinne?? Alltså ALLA tänkbara känslor, scenariot och tankar kommer i ett enda kaos och mitt i allt det här tjatar Oskar om att göra ett privat ultraljud igen eller köpa något från teknikmagasinet så vi själva kan kolla hjärtljud.... Jag är fast besluten om att vänta två veckor till då vi har det planerade runtinultraljudet och att ”bara” försöka leva i nuet. Jag försöker påminna både Oskar och mig själv att jag, vi, måste få tillåta oss att njuta av graviditeten, att vara bestämt om att vi ska bli mamma och pappa. Åh, vi längtar såå efter dig bebis!!!!