Enough is enough. #dammenbrister

För en vecka sedan blev jag tillagt i en hemlig grupp på Facebook. Och den gruppen har fyllt mitt Facebook-flöde och tagit upp största delen av min tankeverksamhet i en vecka. Jag har läst berättelse efter berättelse efter berättelse. Gruppen har över 20 000 medlemmar just nu, över 6000 kvinnor har skrivit under ett upprop och över 600 kvinnor har berättat vad de har utsätts för. Kvinnor i svenskfinland har berättat om hur de blivit sexuellt trakasserade på jobbet, i skolan, på fest, i butiken, på gatan, i kollektivtrafiken, på släktkalas, i sitt eget hem. Jag har med en växande klump i magen läst om hur mina bekanta berättar om när de blivit våldtagna, förnedrade, hotade till tystnad. Hur de utvecklat självskadebeteende, fått panikångest och depression. Vi känner alla någon som har blivit utsatt för sexuella trakasserier, och vi känner alla någon som har trakasserat. Ni killar som nu sitter och säger "jag är så chockad! Har aldrig sett sexuella trakasserier, trodde inte det var så här vanligt!" Grattis, vilken trevlig bubbla ni lever i. Faktum är att det är just dina kompisar som tafsar på tjejer, säger förnedrande saker och till och med våldtar. Det kanske inte är du som ofredar kvinnor (även om du säkert har bidragit till det omedvetet, det har säkert jag själv också), men du kan hjälpa till att få ett slut på den här kulturen. Säg emot om dina kompisar slänger ur sig sexistiska kommentarer. Svälj din stolthet och agera. Enough is enough. När #metoo började spridas skrev jag ner händelser jag själv har varit med om. Men jag publicerade aldrig någonting eftersom jag helt ärligt skämdes. Men jag känner mest va fan, män trakasserar kvinnor dagligen utan att skämmas ens pyttelite. Nu är det deras tur att skämmas. Jag har skämts färdigt. När jag började jobba som 18-åring blev kommentarerna vardagsmat. Hade jag på mig en tröja med tryck över bröstet kunde jag få kommentarer som "va står det på tissarna? ;)" och hade jag en tröja med minsta lilla urringning kom jag på varannan manlig kund med att stirra lite för länge. Jag lärde mig snabbt hur jag skulle klä mig för att slippa de flesta kommentarerna; lösa tröjor och hög krage. En manlig kund ville ge mig en kram en gång (varför i hela helvete ville han ens det). Väldigt motvilligt går jag med på det (man ska ju vara trevlig mot sina kunder heter det. Åt helvete med det säger jag i dag). Men kramen blir lite för lång och jag får en puss på kinden. Jag blir väldigt, väldigt obekväm och ställd. Jag har också varit med om att män frågar om jag är ensam på jobbet och när jag slutar på kvällen. De har frågat på ett sätt och med en blick som gjort mig rädd för att de ska stå och vänta på mig i mörkret när jag har stängt och ska gå hem. När ingen annan är i närheten. När jag träffar killkompisar på krogen hälsar vi ofta med en kram. Men tydligen är det svårt för dem att kramas utan att klämma en på rumpan. Det ÄR möjligt vill jag påpeka. My ass is not yours to touch.  När jag ändå är in på tafsande på krogen. Hur svårt ska det vara för män att gå förbi en på dansgolvet UTAN att låta en hand glida längs med ens rumpa? Ni KAN gå förbi mig utan att röra mig. Ni är inga bebisar som nyss lärt er att gå och behöver stöd. Och hur många gånger har män inte kunnat ta ett nej utan fortsätter tjata? Till slut får man ta till plan b och säga att man har pojkvän. För män respekterar andra män mer än en kvinnas nej. Jag är så innerligt glad över att saker börjar hända i Finland, det har jag väntat på. Det är dags att männen står till svars för sina handlingar. I dag brast dammen och det känns som om en tusen kilos tyngd har lyfts från finlandssvenska kvinnors axlar.