Lite till bara

Jag är framme snart. Jag minns en dag, jag tror att jag gick i gymnasiet eller precis tagit studenten och jobbade heltid samtidigt som jag kvällspluggade på komvux, jag var påväg hem och jag var var helt slut. Jag önskade mig att jag skulle vara framme snart. Nu är jag framme snart. Jag minns när jag flyttade iväg och dagarna gick trögare än någonsin förut, allting gick så långsamt. Examen var långt över 1000 dagar bort och jag ville ge upp. Nu är jag framme snart. Jag minns när jag var 14 och lovade mig själv att jag skulle flytta hemifrån sekunden jag blev myndig. Jag minns när jag var 16 och fick ångest för första gången när jag insåg att det inte skulle vara möjligt. Jag minns när jag valde fel gymnasium. Jag minns sekunden när jag fick reda på att jag inte skulle bli godkänd i matematik. Jag minns precis vad jag gjorde alla de gånger jag struntade i skolan. Jag minns varenda sekund av varenda snedsteg jag tagit på vägen mot den jag vill bli. Jag är så ledsen och besviken på mig själv som inte fattat bättre, som inte gjort bättre i de situationer där jag haft chansen att göra det. Men nu är jag framme snart. Jag tror jag är en sån som måste testa och misslyckas. Jag har accepterat det. Eller, jag försöker iallafall. Och är det någonting jag vill våga göra, våga misslyckas och lyckas med, göra bort mig, göra rätt, fixa till, skratta, gråta, vara lycklig och olycklig och göra allt för så är det min framtid. Den är läskigt nära nu och ingen är mer rädd än jag. Men det kommer bli bra. Jag är framme snart. Lite till bara.