Prestationsprinsessornas comeback

Jag trodde faktiskt att vi skulle lära oss mer under pandemin. Att vi, en gång för alla, skulle förstå att prestationer och materialism är sekundärt. Att det är relationer och välmående som är den primära källan till ett gott liv. Men det lärde vi oss såklart inte. Corona är över och prestationsprinsessorna är tillbaka. Unga, hetsiga lyckojägare vars belöningssystem kittlas varje gång en ny prestation bekräftas. Vi slår knut på oss själva för att hinna finnas på alla platser där vi behövs, eller åtminstone tror att vi behövs. Vi kopplar bort och stänger av de delar av kroppen som ber oss ta det lugnt och så kör vi rakt in i kaklet i stället. Precis som vi alltid gjort. Precis som vi alltid kommer göra? Vad är det som krävs för att vi ska bromsa in? Om inte ens en pandemi, som tvingat oss att ta flera steg tillbaka och tänka och fundera på livet, lyckats bromsa oss. Vilka medel kommer då hjälpa? Jag önskar att jag under min livstid får uppleva ett samhälle där unga människor inte sliter sönder sina kroppar i jakten på ett lyckligt liv. Men jag är inte så säker på att den önskan kommer att slå in.