Ett jävla krig..

Tjugofem minusgrader ute & minst tjugofem minusgrader, i min själ. Jag känner mig så tom. Som om att alla känslor skulle ha frusit till is. Men samtidigt, så är det ju något som känns, eftersom att jag kan notera det.. Är jag lika känslokall som jag tror. Eller är det bara det faktum, att jag är så oändligt vilsen i alla de känslor som finns inom mig? Jag vet faktiskt inte. När allting blir så (för mycket) intensivt, då brukar mitt inre te sig på detta viset. Något som jag ofta undrar över, är hur det kommer sig att tomheten kan väga så, sååå tungt? Hur kan allting som är så stillsamt, kännas så kaosartat? Jag undrar så ofta vem som jag egentligen är? Vem är jag utan allt det som lever inom mig, men som inte, är jag..? Varför är jag fast i en ond cirkel, som jag inte ens själv valde att kastas in i? Och när fan blev allt såhär, svårt? Såhär påtagligt, förjävligt.. Det är fler än en fråga utan svar. Varje fråga väger lika tungt. Ovissheten. Tiden som går. Tiden som jag inte ens hinner få fatt i. Tiden som är tänkt att jag ska leva i, den tiden rusar bara förbi mig, med ett hånande leende. Jag går under varje gång som det slår mig. Varje gång det slår mig att tiden som går, är tid som aldrig igen kommer åter... Allting blir fientligt för mig, tiden är en utav mina värsta fiender.. Jag andas, mitt hjärta må slå.. men jag känner det inte någonstans, inte alls, att jag lever. Jag känner bara hur livet trycker ner mig & hur allt gott som skulle kunnat ha hänt mig, bara har passerat mig förbi. Tiden. Livet. Allting blir en sorg. En sorg så tung för mig att bära. Jag vill ju bara få leva, men det går inte. Och när jag mått såhär dåligt, såhär intensivt, i snart sex år & sedan få höra; ”det kommer att bli bättre..”.. Hur? HUR, ska jag kunna tro på det, när livet enbart har övertygat mig om motsatsen? Livet är förfärligt. Livet är inte alls rättvist. Livet är en pest.  Jag kämpar varje dag. Varje kväll. Varje natt. Dygnets alla vakna timmar, såväl som dygnets alla icke, vanka timmar. Min hjärna låter mig inte vara ifred, bara för att klockan talar om för mig att det är dags att gå isäng. Livet hatar mig. Jag hatar livet. Det är ömsesidigt, tyvärr. Jag har haft sådana förväntningar & förhoppningar på livet & vad har det i slutändan resulterats i? Precis - att jag bara blivit besviken. Ledsen. Uppgiven. För jag menar, hur fan tror man på något, som aldrig riktigt har bevisat att det är vad det sägs att vara? Alltid är det något som går emot mig. Alltid är det något som inte alls känns sådär jättebra. Alltid är det något som inte alls är som det ska vara. Alltid är det något, som jag enligt mig själv anser mig göra fel. Aldrig är det någonting som jag gör helt rätt. Eller rätt överhuvudtaget. Alltså vad är ens ett liv? Hur känns det ens att få uppleva genuin lycka? Hur uppskattar man något litet, istället för att konstant gräva ner sig för något dåligt, som är ännu mindre.. Jag vet inte. Jag tror att jag har tappat förmågan till att se på saker & ting med mitt sunda förnuft. Känner mig psykiskt handikappad. Fast det är jag ju också, i och för sig. Eller ja, inte handikappad, men jag har ju inte bara en - utan TVÅ psykiska funktionsnedsättningar. Den ena värre än den andra. Jag hatar varje del utav de, vissa dagar.. Vill inte alltid vara jag, det är alldeles för brutalt att vara jag, vissa stunder. Vissa dagar. Rätt för många stunder & rätt för många dagar. Ja till och med vissa veckor, perioder, så är det förjävligt att vara, jag... Jag har liksom blåmärken under mina  fötter. Det är en bedrift..(?) Små blåa öar som jag hela tiden trampar på. Som hela tiden ger ifrån sig små signaler till hjärnan att här gör det ont. Gå inte på oss mer för det värker. Gå absolut inte på stenar utan skor. Ändå går jag på stenar utan skor. Så mycket respekt hyser jag för mina egna kroppsdelar. Att inte ens när de har ont och ber mig agera annorlunda så lyssnar jag.. Vad säger det om min självmedkänsla? Finns den ens? När i livet är jag tacksam över den kropp jag givits i förhållande till alla de stunder då jag hatar den. Förbannar den, skäller på den, förkastar den, skadar den. Inte det bästa teamet. Som att ha en lagkamrat som hela tiden gör självmål. En soldat som förråder. En besättning som gör myteri. Okej, det är stora växlar. Det som började med oskyldiga promenader på sårad hud är nu likställt med revolutioner och uppror. Nånstans finns ju ändå liknelsen. Jag slåss mot mig själv. För mig själv? Jag slåss mot mig själv, för mig själv? Vad betyder det ens? Totalt nonsens. En enda kropp. Som är i plågor. Respektera det. Lyssna på det. Ta in det. Börja med omvända. Agera tvärtom vad känslan säger åt mig. Vad tankarna säger åt mig. Är det då som det tillslut kommer en förändring? Det är svårt att hata sig själv om man hela tiden gör något som bevisar att man inte förtjänar hat. Det är svårt att älska sig själv, om man under en längre tid gjort saker som bevisat, att man inte förtjänar att älskas...  Jag vill slå mig, skada mig, skrika ut mitt (själv)hat, visa min hjälplöshet, så jävla desperat. Men jag vågar inte. Människor får tro att jag är lat, min oändliga sorg förblir privat. Jag minns när jag var någon.. Någon som gjorde saker, visste saker, som var saker för andra. Som man såg upp till, såg ner på, the ill wills. Jag kunde saker, gjorde saker för min skull - inte andras.. Idag är jag en skugga av allt det och jag stryper mig själv med min produktivitetslöshet. Jag har det (inte) bra men jag har ingenting. För jag är inte någon. Nej jag är inte det. Inte någon, är jag...