H j ä l p

Alla människor vill bli sedda, alla människor vill bli hörda, på ett eller annat sätt. Är man framför allt sjuk, så vill man bli hörd & sedd ännu mer. Man vill bli tagen på allvar & man vill att personen i fråga ska lyssna på en.  Jag har varit psykiskt sjuk länge nu. I så många år har jag gått runt & mått dåligt, inte viljat leva, skadat mig själv osv. Vad har jag fått för hjälp under alla dessa åren? Efter alla livshotande incidenter, vem har hjälpt mig? Vården? Nej.  Jag går på psykiatrin & får frågan ”vad vill du ha för hjälp?”. Till att börja med, hur fan ska JAG veta, vad jag behöver för att må bra? Fine, man kan ha önskemål osv. Men om man som i mitt fall har mått dåligt i så många år & ännu inte mår bättre utan snarare sämre.. är det då optimalt att fråga MIG vad jag behöver för hjälp för att må bra! Som om jag inte hade sagt det för länge sedan om jag det visste? Ska jag behöva läsa på & vara någon jävla miniatyr psykolog till mig själv? Nej, precis.  Hade jag ”enbart bara” varit deprimerad, ja då hade jag fått antidepressiva & så hade det mest troligt blivit bra efter ett tag. Hade jag haft diabetes så hade man åtgärdat det direkt. Hade jag brutit benet så vet läkaren precis vad som skall göras. Men inom psykiatrin så är allting(!!) så FUCKING SKEVT? För patienter som jag, som inte bara har en, utan flera diagnoser, så blir allting så jävla oklart. Som om att jag inte känner mig nog hopplös, nä då ska psykiatrin bara få mig att känna mig ännu mera kass. Liksom jag är så trött på ALLT! Psykiatrin har aldrig hjälpt mig & jag tror fan inte att dom kommer att kunna göra det någonsin. Jag är traumatiserad, jag är emotionellt instabil, trasig, förstörd, skör, rädd, sliten, less. Jag är så liten inombords, så rädd & så jävla desperat efter hjälp. Allting bara går vidare, men så fan att jag ens får en chans till det. Det känns riktigt tungt & hopplöst just nu. Jag skulle kunna göra en hel del, bara om jag fick må lite bättre än vad jag gör just nu. Snälla, bara hjälp mig? Är det verkligen så svårt? Jag vill ju bara, precis som ”alla andra” få ha ett liv. Jag vill inte må såhär längre. Jag mäktar inte med livet så som det ser ut just nu. Jag är en börda & så allra mest för mig själv. Jag sjunker & min röst tonas ut, jag tappar taget, jag försvinner. Livet är långt ifrån mig & jag överlever mest bara i tomhet & tystnad, som vanligt. Jag tycker inte att speciellt mycket är roligt, det mesta är bara ångestladdat, jag gråter allt för ofta. Jag dissocierar var & varannan timme. Jag är så trött, min kropp är så trött & ingenting är liksom som det borde vara. Och fan vad jag bara skuldbelägger mig själv för allt det här.  Men vem, om inte jag, tar sig an det ansvaret? Ingen. Jag tar på mig allt. Allt är mitt fel. Jag är dålig. Jag är hopplös. Mig går det inte att hjälpa. Ja, jag kan fortsätta i evigheter om det så skulle behövas. Jag är så uppgiven. Hade inte livet mer att ge än det här? Vad gör jag för fel? Varför blir det aldrig bättre? Kan det ens bli bättre? Är jag dömd ända ner i graven? Det är så många frågor & allt för lite svar. Jag är så lost & allt jag önskar är att någon skulle kunna säga till mig ”... det datumet kommer ditt liv att bli ett liv”. Den här ovissheten är brutal. Ångesten är brutal. Känslorna, tankarna, allting, är bara så jävla brutalt...