Men jag vet ju..?

Vissa gånger, eller väldigt ofta, så önskar jag att man på något sätt kunde koppla upp ens känslor & tankar på en skärm så andra kunde få se. Eller att man bara på något sätt kunde visa hela sanningen. Jag känner väldigt ofta en oändlig frustration över att inte kunna förklara det som inte går att förklara så att någon förstod. Det är nog den värsta känslan om man frågar mig, frustration. Jag har länge levt med främst panikångest & tvångstankar. Det har fått mig att gå igenom de nästan värsta man skulle kunna tänka sig, enligt mig. Jag har för det mesta aldrig vågat säga något om det, för det känns så jobbigt att förklara en känsla som man inte kan förstå, vilket därpå bara skulle ge mig ännu mer ångest. Jag har träffat en hel del psykiatrier & än idag så har ingen lyckats hjälpa mig med mina rädslor. Det känns hemskt, skamligt & fruktansvärt hopplöst, om jag ska vara helt ärlig. Jag vet att ingen annan än jag själv, kan få det hela att bli komplett, men jag vet också att med hjälp & stöd, så kan det hela bli ett samarbete & då kan pusslet pusslas ihop & då kanske få förbli helt. Men åter igen så kommer det aldrig att gå, så länge som jag inte lyckas få någon att förstå. Tänk om jag bara på något sätt kunde visa hela den nakna & kalla sanningen. Tänk om jag kunde formulera mina tankar till ord, som sedan gick att förstå på ett logiskt sätt. Just nu så känns det bara som att jag bara gör allting komplicerat, att jag bara göra det svåra ännu mer svårt, både för mig & för andra. Jag har sagt det så många gånger förr, men jag säger det igen; jag är så skör. Jag är så otroligt, ofattbart otålig, att jag hela tiden är rädd för att jag ska råka blotta något som inte får synas, för då skulle det bara bli svårt för mig själv. Det sker så mycket & jag vet liksom inte hur jag ska bära mig åt för att inte göra det hela ännu svårare än jag redan gjort. Jag har så svårt för att gå vidare, att bearbeta & att ta mig ur saker, eller bara släppa sånt där onödigt som bara tar energi av mig. Men på något sätt så har jag vant mig med att vara sån & visst, det är klart att det gör ont. Bara för att jag är van vid smärtan, så betyder det ju inte att jag inte tycker att det smärtar i mig. Smärtan har blivit så bekant hos mig, att jag ibland, omedvetet tillåter den att göra lite mer ont än vad jag kan hantera. Jag tror mig många gånger att jag skulle kunna fixa huuur mycket som helst, jag tar alltså vatten över huvudet på mig själv & det är så fruktansvärt skamligt att jag ens vågar tänka den tanken, att jag skulle kunna fixa något som jag innerst inne vet att jag inte gör. Jag har svårt att erkänna för mig själv & att lyssna på vad min kropp faktiskt säger till mig att göra. Oftast så förvränger jag det där lilla viktiga & rätta, bara eftersom att något annat säger mig att testa en utmaning. Jag har svårt att gå den rätta vägen, utan istället så upptäcker jag alla sorters genvägar som i själva verket inte ens är genvägar, utan rättare sagt en mer omöjlig & svår väg.Jag har haft världens katastrof tankar kring allt ifrån framtiden till vem jag är & jag säger då bara det; jag vet verkligen inte vad jag ska göra, för att kunna dämpa dessa otäcka scenarion som helt enkelt skrämmer vettet ur mig. Jag tror inte på mig själv för fem öre & det värsta av allt, är att jag tvivlar så oerhört mycket på min snara framtid. Jag vågar inte ens drömma, för innan jag ens har hunnit börja, så inser jag hur naiv jag är som ens vågar tro något gott om mig själv. Det är rent tragiskt om jag själv får säga det & utan tvekan så kan jag redan nu säga att med denna inställning så lär allt gå åt skogen för mig. Men vart ska jag egentligen finna något hopp? Något som håller mig vid liv & något som får mig att fortsätta vandra genom helvetet istället för att stanna upp mitt i hettan & lågorna av självhat. Jag är så väl medveten om alla hinder, orsaker & svårigheter, men ÄNDÅ så är jag så förbannat dum som hela tiden återvänder dit, till det som har blivit min falska trygghet. Jag är just nu bara så trött & less på mig själv, mina värderingar, mina tankar, min förmåga att alltid kritisera mig själv in i det sista & att alltid ta ut oro i förskott. Jag skulle helst av allt bara vilja slå till mig själv & be mig själv att sluta upp med dessa fasoner. Men jag vet ju hur lätt det är.. eller så inte. Nej usch vad jag skäms...