Tre änglar..

Hela jag är tom. Det känns som att jag har tappat förmågan till att skratta. Allt jag vill är att gråta. Gömma mig för världen & bara gråta. Men det tar emot. Det ligger som ett tryck, liksom en tyngd över min bröstkorg som på något sätt gör det svårt för tårarna att tränga sig ut. Jag vill skrika, bara skrika rakt ut, men jag får knappt fram ett ord. Jag är så jävla tom. Tankarna bara förökar sig. Dom skapar mer oreda än vad det redan är i mitt huvud. Det bildas katastrofer & jag kan inte avgöra vad som är rimligt eller sannolikt. Har svårt att tänka klart. Vill bara fly från verkligheten, nu när den är så kall. Brutal. Fruktansvärd. Förjävlig. Varför ska livet var så förbannat orättvist? Snälla kan någon förklara v a r f ö r??? Hur ska jag någonsin våga hoppas & tro på ett bättre liv, när livet bara ger mig sorg, förluster & ångest. Hur fan ska jag hinna återhämta & sörja när tragedierna bara kommer en efter en. Tillslut blir det liksom som att jag bara går & är rädd för att något hemskt ska hända. Jag vet ju att vi människor inte är odödliga. Jag vet att psykisk ohälsa är en dödlig sjukdom & det skrämmer mig så jävla mycket. Hur kan det liksom bara få ske, en efter en. Hon, han & hon, dom är ju borta för alltid... I princip hälften av mina vänner ligger i graven snart. Och här står jag & undrar varför i helvete jag får leva. Jag lever men INTE dom!!! 16, 18 & 20 år, är det en rimlig ålder att dö i? Nej, det är långt ifrån rimligt. Men ändå så händer det. Ändå så har det hänt. Maktlösheten äter upp mig. Alla ”tänk om”, alla frågor utan svar. Det bara snurrar & snurrar i mitt huvud & jag blir inte klok. Jag försöker om & om igen att intala mig om att dom har det bra nu. Att du nu Julia är återförenade med dom som du saknat så mycket. Jag försöker trots att tanken gör ont. För jag hade bara så gärna velat ha dig kvar här på jorden i så många år till.. Vi delade på så mycket & vi hade så mycket gemensamt. Tillsammans var vi ju oslagbara. Du fick mig att må så bra & oavsett vad så visste jag att du fanns. Men nu är du borta & du lämnade ett stort svart hål i mitt hjärta. Ett hål som aldrig kommer att läka. Tre tomma hål som aldrig kommer att läka... Jag vet att du ser & hör mig. Jag vet att ni alla tre gör det, så snälla vaka över mig lite extra, för det känns som att jag håller på att gå under... Min älskade änglar, jag saknar & älskar er!!