ATT ÄLSKA EN HUND

Det har nu gått 8 dagar sedan mitt livs kärlek somnade in. Värsta stunden i livet kan man tycka och tro. Men värsta stunden är livet är nu, tiden efter. Att nu ha vaknat 8 mornar utan honom här, det är helvetet. Idag känns det lite mer som en käftsmäll än vanligt, kanske för att jag är hemma med Lillan. Kanske för att det nu har gått över en vecka och sinnet börjar förstå att han inte är på kollo och att han inte kommer hem igen. Inte i person iaf.  Att älska en hund. Hur ska man kunna förklara det för någon som inte vet? Det är omöjligt. Att älska en hund är som att älska vem som helst. Det är att älska. Att inte vilja eller känna att man kan leva utan den personligheten. Jag ser och hör honom hela tiden här hemma. Jag hör hans fotsteg i trappen som var allt mer stapplande och hjärtskärande mot slutet. Jag hör hans snarkningar och drömmar. Jag ser honom ligga i sina bäddar och på terassen. Som jag hatar den här terassen nu.  Jag känner hans päls i min hand och hans doft. Hans underbara doft. Jag hör hans skall, det där skallet som alla kände igen på avstånd i huvudet hela tiden. I all denna sorg och all denna frustration över att han inte är här så känner jag mig rik. Rik för att jag känner all denna sorg. För det betyder att jag har och alltid kommer ha älskat en fyrbent vän så innerligt. Det är en vinst och rikedom i sig. Att ha få känt så här.  <3