FOLK DÖD UTANFÖR MITT FÖNSTER. OCH LIVET GÅR VIDARE

Photo: Martina Axtelius / Edit: Me Idag vaknade jag av att det stod mängder med polisbilar utanför mitt fönster, vägen var avspärrad åt båda hållen, det var folk som tittade ut genom fönstren från alla håll och kameramän var på plats. Bortskämd som man är blev jag mest lite smått irriterad över att det snöade ute igen, men det var en känsla som snabbt övergick till illamående och ont i kroppen efter att ha öppnat Aftonbladet. "Två döda efter våldsbrott i Hallonbergen". What?! Det sker så otroligt mycket vidriga saker runt om i världen som är helt ofattbart och otroligt hemskt men det går ändå på något vis inte helt att ta in. Sen när det kommer så nära in på en själv får man ett litet uppvaknande. Ändå går världen bara vidare. Två människor har precis blivit mördade och ändå lever man bara vidare... I somras förlorade jag och min familj en söt liten underbar ängel. En oskyldig liten flicka. Och det kändes som hela min värld stannade. Vad var egentligen meningen med någonting. Vad var meningen med att gå till jobbet, varför skulle man äta, varför ska vi leva egentligen när en liten oskyldig person precis dött. Gått bort. För alltid. Jag minns hur jag blev äcklad av folk som gick förbi mig leende på gatan, folk som cyklade runt och såg så lycklig ut. Jag tänkte "hur fan kan ni ens vara glada?! hur vågar ni? en osklydig människa har precis försvunnit från denna jord, från vår familj!" ... Men på något vis är väl just det där att vardagen går vidare, det gör mindre och mindre ont ju längre tiden går och man får hopp om livet igen, en sorts överlevnadsinstinkt för oss människor tänker jag.  Jag ville med detta inlägg egentligen bara skriva till er att vi bor i en grym jävla värld och vi måste ta vara på alla vi har runt oss och inte ta någon/något för givet. BE KIND!! Kärlek till er <3