Korsbandet.

Okej kan börja med att detta kommer bli ett långt inlägg för vill börja med att berätta från första början om vad som hände för att jag är där jag är idag. Kanske delar det i två inlägg så man orkar läsa. För två år sedan, eller till och med mer nu så var Cissi med i en stor tävling hos power hit radio där hon vann biljetter till Bråvalla, en festival i Norrköping och dessutom få träffa självaste Martin Garrix(!!!!!!!) som skulle spela sista kvällen. Och jag fick äran att följa med, vilket jag är så glad och tacksam över. Lite dåligt samvete hade jag dock eftersom Liam var bara några månader här och detta skulle va första gången jag lämna honom så många dagar, men till slut bestämde jag mig för att åka för jag visste att jag skulle ha kul och det skulle va roligt minne tillsammans med min bästavän. Och så får vi ju inte glömma att mitt favorit band skulle spela första kvällen, Linkin Park.  Så dagen kom, vi var så jäkla taggade! När vi kom fram satte vi upp vårt tält, pumpa upp luftmadrassen och börja dricka med vänner till Cissi och det var sån skön stämning, alla hälsa på varandra och skön musik spela över hela området. Kvällen börja närma sig och vi var lite sena in till festival området och hamnar såklart i kö in, vilket gjorde oss sena till Linkin Park så vi fick springa över ett stort fält för att komma till scenen innan dom kom fram på scen.  Här måste jag ha trampat snett eller belastat knät fel för när musiken börja spela och vi sjöng och hoppade till vårt älskade favorit band så faller jag ihop mitt i publiken, försöker ställa mig upp för jag tyckte det var så konstigt att jag bara föll ihop men ramlar igen och då börjar jag bli riktigt orolig. Här kan jag alltså inte stödja på knät alls, tårarna rinner och jag är livrädd! Men vafan jag kämpade trots detta för jag kunde inte gå ifrån när mitt band spela mina favorit låtar.  Och helt ärligt så kändes det som ödet att jag skulle vara där och se dom, för lite mer än en vecka senare har Chester (sångaren) tagit livet av sig pågrund av djup depression och ångest. Ni kan inte förstå hur dåligt jag mådde här, mitt i semestern hos min svärmor fick jag reda på detta och jag låg och grät hela kvällen. (Yes så mycket betyder han och hans musik).  Men nog om det, detta var ju första dagen på festivalen och jag stapla runt där med mitt onda knä, då förstod jag ju inte att det var korsbandet som var av men fyfan va ont jag hade. Sista kvällen (dag 4) mådde jag piss och ville bara hem, var så nära att ta nån jäkla buss hem eller vad som! Men som tur är så valde jag att stanna för det var så jäkla coolt att få träffa Martin Garrix och få se honom live sista kvällen, Magiskt!  Fortsättning följer....