Kebnekaise

Kebnekaise var fantastiskt. Jag har fått ett par frågor om denna resa så jag tänkte att jag kunde starta den här bloggen och knåpa ihop några rader om min och Gabriels resa till Kebnekaises sydtopp. Idén om att ta sig upp för Kebnekaise uppstod en solig dag på Sierra Nevadas näst högsta topp Pico del Veleta. Jag fick helt enkelt blodad tand för det där med vandring och det resulterade i att vi köpte flygbiljetter till ett något kallare Kiruna, där vår Kebnekaise-resa började. Resan startade alltså torsdag den 1:a September. Väl framme i Kiruna hoppade vi på bussen som tog oss till Nikkaluokta där vi började vandringen upp mot Kebnekaise fjällstation. Vi startade vandringen klockan 15.00 och hade som mål att hinna fram till fjällstationen innan det blev mörkt. Sträckan mellan Nikkaluokta och Kebnekaise fjällstation är 19 km och den tog oss strax över 5 timmar. Det regnade de sista kilometerna, men regnet avtog lagom till det var dags att slå upp tältet. Japp, jag tältade hela tre nätter och sov som en stock trots att det var kallt ute och regnade. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att tälta men det var min pojkvän (skogsmullen) som var chefen för resan och nog överlevde jag. Fredag morgon hade vi ställt klockan på 05.00 för att komma iväg tidigt men det regnade alldeles för mycket och vi var tveksamma till om vi ens skulle kunna gå upp till toppen den dagen, men efter några timmar avtog regnet och vi startade vandringen upp mot sydtoppen kl 09.40. Vi valde att gå den västra leden upp till sydtoppen eftersom denna leden varken kräver guide eller klättring. Sträckan är totalt ca 20 km lång och Gabriel bar vår ryggsäck som innehöll kläder och mat, samt de välbehövliga stavarna. Leden var betydligt sämre än vad jag hade föreställt mig och därför var stavarna ett bra redskap för att kunna ta sig fram lite snabbare. Vi hade varsin stav och det räckte. När vi hade ca 4 km kvar till toppen började det snöa och då var jag faktiskt glad över att jag spenderat en hel del pengar på bra kläder. Vandringen upp gick bättre än väntat och det tog oss 5 timmar och 15 minuter att ta oss upp på toppen. Känslan när man tagit sig upp på toppen var såklart väldigt bra, trots att vi inte såg någonting förutom snö, dimma och moln. Drömmen var ju egentligen att bara ta oss upp och ned för toppen, utan något som helst fokus på tiden, men tävlingsinriktade som vi är så kollade vi kanske lite väl mycket på klockan som till slut visade 9 timmar och 7 minuter. Vi tog bara några få kortare pauser där vi käkade powerbars och såhär i efterhand så skulle vi kanske ha stannat och käkat något ordentligt och njutit av utsikten lite mer, men samtidigt så ville vi bara få det avklarat. På lördagen sov vi ut och sedan bestämde vi oss för att göra en dagstur till Tarfaladalen som ligger på 1180 möh. Vi hade ingen tur med vädret den här dagen heller, för det snöade, blåste och regnade nästan hela vandringen som var totalt 16 km lång, men vi fick se en fin natur iallafall. Söndag morgon gick vi upp klockan 4 på morgonen för att vandra tillbaka till Nikkaluokta och även om packningen blivit lättare så kändes det som att den vägde dubbelt så mycket. Känslan när vi kom fram till Nikkaluokta igen var oslagbar, då firade jag att vi avklarat 75 km vandring med en svindyr våffla och den var värd varenda krona. Därefter tog vi bussen och flyget hem till Solna igen. Den här resan har varit en fantastisk upplevelse och är något som jag kan rekommendera. Naturen är magisk. Vi kommer definitivt att göra om detta, men då är planen att gå östra leden med guide, klättring och förhoppningsvis en strålande sol.