Inburad rädsla.

Det är en rädsla som kryper sig på, den fyller alla små utrymmen den kan hitta. Det är inte som den där vanliga rädslan som sätter kroppen i full beredskap, denna är mer försiktig men dödligare. Den ligger i dvala i alla små utrymmen och är enbart en förnimmelse. Fast så fort en tanke eller ett minne av lycka närmar sig medvetandet så attackerar rädslan från alla håll och förlamar alla aspekter av tanken eller minnet.Jag minns alla samtal i mitt huvud som lett hit, alla ord om att skifta fokus. Allt hårt arbete jag gjort för att se mig själv genom ett annat ljus - se att jag är värdefull. Varje framsteg evaporeras och rädslan vinner varje gång, små men effektiva strider inom mig. Varje dag försöker jag på nytt, jag försöker se varje situation ur ett nytt perspektiv och välkomnar istället för att fly. Det må se ut som en vinst men det är alltid något litet utrymme inom mig som redan fyllts av rädslan. Det som först känns som en omfamning förvandlats snabbt till ett strypgrepp runt mig hals som förhindrar syret från att hålla fjärilarna i magen vid liv. Istället så mattas färgerna på en fjäril i taget av och slutligen återstår bara gråa skuggor av något som tidigare varit en regnbåge. För det är precis det rädslan gör, den livnär sig på alla färgglada delar av livet för att föda de gråa stunderna som sedan blir för övermäktiga i minnet. Att förklara detta för någon annan är nästintill omöjligt, jag har försökt men det slutar alltid med konfunderade blickar och tystnader som förgör ens inre. Orden som ofta börjar sammanhängande slutar alltid som ett virrvarr av bokstäver som inte riktigt hör ihop. Hur förklarar man något som man inte förstår sig på själv?Hur beskriver man ett vakuum som ändå inte finns och en rädsla som egentligen inte existerar?Hur sätter man ord på något som är odefinierbart? Något så mycket mer och mycket mindre än allt annat?  Jag har blivit expert på att undvika rädslan, jag föder den inte med katastrofala beslut och risker. Jag vet att jag har offrat mycket för att inte ge rädslan det den vill ha - offrat människor och situationer som hade kunnat vara fantastiska. Fast på samma sätt som de hade kunnat vara fantastiska så hade de också kunnat ta allt ifrån mig och enbart lämnat ett grått skal kvar.Jag gjorde det en gång, jag gav allt av mig själv - jag vågade chansa. Först kändes det som en vinst och universum sken mot mig, skapade solkatter på alla väggar runt mig och hjärtat bultade för varje steg jag tog. Plötsligt förändrades allt och kvar stod jag, ensam, omringad av sorg - en sorg som på många vis var bottenlös med en hjärta som knappt orkade slå. Medan jag började fylla det bottenlösa hålet började rädslan krypa sig in i mig. Först långsamt men sedan kände jag den överallt. Fast rädslan var bättre än sorgen. Allt var bättre än sorgen.Nu står jag här igen, i en liknande situation som ändå är så olik. Jag försöker ta ett steg i taget men både hjärna och hjärta kämpar emot. Båda vill gärna springa så fort de kan, överallt och ingenstans. Jag känner hur rädslan börjar vakna till liv igen och bygga en osynlig mur runt hela mig. Jag vet att den tror att den skyddar mig och en del av mig kommer alltid vara tacksam för den. En annan del av mig försöker krossa muren med alla medel jag har. Jag rör försiktigt vid den osynliga muren med mitt finger och en liten spricka skapas, om jag fortsätter så kommer muren rasa. Hjärtat stannar nästan när jag tänker på det, kommer jag orka med det ännu en gång? Vågar jag riskera hela mig för att kanske finna det som jag en gång trodde att jag hade hittat?Mitt finger svävar i luften, som ett luftskepp mitt på en vindstilla himmel. All rädsla i de små utrymmena inom mig bultar kraftfullt, försöker övertala mig om att ensamhet är bättre. Jag blundar och andas in, i utandningen viskar jag ett tyst "förlåt" till mig själv och sedan pressar jag mitt finger mot den osynliga muren ännu en gång. Den krossas i tusen bitar.Kvar står jag, försvarslös och med en miljon färgglada fjärilar i magen som sprider ut sina vingar och flyger.