När dom är borta så längtar man

  Ni vet den där känslan när man ibland önskar att man skulle få vara helt ensam och ifred hemma en stund? Speciellt småbarnsföräldrar kanske känner igen sig, men varför inte sambor, ni som fortfarande bor hemma, och sen resten som bor med någon. Efter långa arbetsdagar, intensiva gosekvällar med Magnus och mycket göromål kan jag längta efter riktigt lugna stunder, då jag bara får göra det jag själv har lust med och ingenting annat. Oavbrutet.    Well, idag åkte (läs mellan raderna att vi ÄNTLIGEN har fått bilen tillbaka från lagningen!!!) gubbarna "untomlands" som min mamma så fint uttryckte sig (alltså till Lestijärvi för att hälsa på farmor och farfar) så nu fick jag en hel eftermiddag + kväll + natt ensamtid. Hur ofta händer det??? Inte ofta. Jag har njutit. Men även längtat något otroligt mellan varven. Får se hur jag sover i natt. Antingen som en stock, eller så vaknar jag hela tiden. Jag hoppas på det förstnämnda.   Dessa två alltså <3 Här är Magnus bara någon liten dag gammal och vi var fortfarande kvar vid sjukhuset efter förlossningen.   Ikväll har jag skrivit en debattartikel som jag ska skicka in till Expressens debattredaktör imorgon. Den kommer troligen publiceras på deras webb nu på veckoslutet! Verkligen spännande. Jag ska länka till artikeln så fort den publicerats!