hur påverkas jag utav Ångest? - Känner ni igen er?

Hallå Hallå! :)  Vilket underbart väder vi har, hoppas verkligen det fortsätter. Då vi har morgonsol på våran inglasade balkong så kunde jag ha den öppen en stund imorse och katterna var så glada att i alla fall få springa ut där nu och njuta utav solen, även jag :D  Hoppas i alla fall att ni ha en toppen dag!  Idag så tänkte jag berätta lite för er hur jag påverkats utav ångest, och att kanske några utav er läsare kan känna igen er.  Jag fick som jag berättade i första inlägget under ångestveckan, ångest när jag gick i gymnasiet. Det var då jag fick min första ångestattack, sen dess så har jag fått hjälp att hantera den.  Jag fick även svar på tal efter många samtal med psykolog att jag förmodligen skulle få leva med min ångest, i vissa fall så kan folk bli av med den. Jag vet inte hur för det känns omöjligt då jag är så glad nu mera, jag ÄLSKAR livet och vad framtiden har att erbjuda. Men trots det så kan världens bästa dag helt plötsligt inflika lite ångest utan att jag vet varför.  Detta gjorde väl att det drogs en slutsats att jag kommer få leva med den, men för mig var det ändå skönt att få höra det när jag såhär i eftertanker ser tillbaka. Då vet jag att den kommer att finnas där, det blir ingen överraskning OM den aldrig försvinner. Jag kunde börja arbeta med den.  Min ångest har påverkat mig på så sätt att många situationer har blivit så mycket svårare för mig än dom var innan ångesten började, saker som en del andra kanske tycker är jätte fåniga.  Att gå på stan själv, är något som jag tycker är väldigt skönt, MEN väldigt jobbigt. Jag får känslan att alla tittar på mig, att alla vet vad jag känner, att jag på något sätt känner mig lite blottad. Jag skulle vilja gå på stan mer själv, som nu när jag inte jobbar då mitt jobb är säsongsbetonat. Då jag går hemma en hel del till och från så skulle det vara perfekt.  Jag övar fortfarande ibland och det går ju bra varje gång men ändå så känns det fortfarande svårt. Att sitta på en buss som helt plötsligt fylls med en massa människor, får mig att svettas, jag blir yr och det blir väldigt jobbigt. Jag får en slags panikkänsla och vill helst utav allt av bussen. Det är bara om jag är själv, inte om jag är med sällskap.  Att träffa människor i min närhet, även fast jag vet att de förstår , men jag blir rädd att ångesten ska komma och att folk märker att man är tyst, nere eller "konstig". Eftersom att dessa människor kanske vet hur jag har varit.  Att då ha vårat underbara bröllop med så många gäster i somras, där Linus och jag stod i centrum var konstigt nog inte alls nervöst förutom alla timmar på morgonen innan jag anlände till kyrkan. Sen blev jag helt lugn, men det gjorde mig så mycket starkare. Jag fick visa vem jag verkligen är.    Att vara social i övrigt kan ibland vara svårt, jag vill säga så mycket men mina tankar håller mig tyst, eller tillbakadragen.  Så jag ser ett mönster, att vara social i vissa sammanhang kan vara en utmaning men jag utvecklas hela tiden tycker jag, vilket är det viktigaste.  Det kan bli så att människor får så delad uppfattning utav mig beroende på om jag har ångest just då eller inte, Mimmi verkar lite blyg, eller så får man höra att folk tycker jag är extremt social.  Såhär är jag, Mimmi Sundgren Leo och jag är väldigt nöjd med det, jag lider utav ångest och den kan påverka mig ibland. Men som person innerst inne så är jag alltid samma Mimmi.  Glöm aldrig bort vem du är, ångesten är bara en liten faktor utav dig som inte ska få ta över din personlighet innerst inne. På utsidan får man vara lite obalanserad ibland, men håll lugnet på insidan.  Men jag är så enormt tacksam för min underbara familj, min underbara man, min släkt, världens bästa är ni!  Puss !