Att vara eller inte vara...

Har varit sugen på att skriva här ett tag nu men inte fått gjort det. Det kommer nog hoppa lite hit och dit i texten men publicerar jag det inte såhär så kommer det inte att publiceras. Det är så mycket tankar som snurrar i huvudet mest hela tiden om ditt och datt. Det senaste har jag dock tänkt extra mycket på att få vara en del av något.Hade en helt underbar semester söderut till mina systrar där jag fick vara en del av deras vardag och vardagslunk. Jag var en del av något och inte bara själv. Jag insåg hur mycket jag saknar att vara en del av någon, några, nånting. En del där jag kan vara mig själv fullt ut utan att tänka på hur någon annan ska reagera på mig. Utan att hela tiden tolka allas beteende emot mig och då i största möjliga mån tolka det som negativt.De kanske tycker jag är här för mycket, de kanske tycker att jag hör av mig för ofta, de kanske inte egentligen vill umgås med mig. Eller så kanske jag säger något konstigt eller skrattar på fel tillfälle eller inte ser ut som jag borde i den miljö jag är. Jag sätter käppar i mina egna hjul det är jag medveten om men jag kan heller inte undkomma att göra det. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Hur ska jag komma ifrån det jag gjort i 30 år. Det som är så ingrott att det bara sker. Så många relationer jag saknar, så många jag sjabblat bort pga att jag inte tror jag platsar eller är önskad.  Det som kan ses som om att jag inte vill eller är intresserad är för det mesta bara jag som backar för att jag inte vill bli besviken, jag vill inte heller göra bort mig eller vara bromsklossen. På nåt sätt så har min vikt slagit i mig väldigt hårt att jag duger inte och om jag nu ändå inte duger så varför bry sig? Varför bry sig om mig själv när jag ändå aldrig kan platsa in. Så därför blir det mycket att vara hemma. Göra det jag känner mig trygg med för att kunna undvika alla dessa känslor. Detta är ett jättejobbigt ämne för mig att ens skriva om såhär. Att ens tänka på det. Jag har varit nöjd med att vara ensam och ha det umgänge jag haft. Dock så känner jag mer och mer att någon slags ändring behövs. Speciellt efter i semesterveckorna med min familj. Det var så skönt och avslappnande att bara vara. Laga lite mat, röja ur diskmaskinen, busa med barnen, göra utflykter osv.  Så ja gränser är jag bra på när det gäller mina egna. inte lika bra på att sätta gränser mot andra dock. Vill vara till lags och vill hjälpa där jag kan. Komplimanger är jag dålig på, både att ge och ta. Jag vill så gärna ge men det blir så tufft för jag tänker att det kommer inte låta bra, det kommer bara bli fel, jag vågar inte. En vanlig enkel komplimang som bra jobbat är svårt nog. Så om jag ger någon en komplimang så menar jag den! Detta med att inte våga, eller att inte våga för jag tror jag kommer göra fel eller bli dömd utifrån att jag gör ett misstag det är något jag kan älta i en evighet. Det är också därför jag hellre kör min egen bil. Då har jag kontroll. Jag kan bli detalj inriktad när det är något jag ska göra som jag aldrig gjort innan. T.ex att åka en ny busslinje. Då söker jag och kollar vilken hållplats är innan så jag vet när jag ska trycka på stoppknappen. Jag vill helst veta vart jag ska eller vad jag ska göra för vissa saker det utsätter jag mig inte för pga att jag är överviktig tex. Det kan vara att kolla in hur en restaurang ser ut, passar stolarna t.ex. Jag vill inte heller sitta så att jag sitter i vägen. Det är så mycket hela tiden med allt. Om jag ska träna så gör jag det helst själv. Det kan ta lång tid att göra mitt program på gymmet för jag tycker att jag ser konstig ut som gör det, eller att alla andra är så himla vältränade och så är jag där bland dem. Jag har bara känslan av att jag måste vara så himla perfekt för att kompensera för det faktum att jag inte är det.Jag har svårt för det spontana när jag inte vet hur det är dit jag ska. Så kan också säkerligen upplevas som tråkig eller att jag inte vågar något, men hellre det än att göra bort mig, skämmas, eller annat.  Det är inte ett kontrollbehov utan ett behov av trygghet som min kurator på ätstörningsenheten sa till mig. Det tog jag fasta vid. Det kändes betryggande på något sätt. Har aldrig sett det som så innan. Tänk om det bara kunde få gå en dag utan grubblerier och eftertankar.Bara få vara.