Att inte känna sig älskad och saknad

Vi har precis haft ett konstigt tjafs. Det hela började med att han åkte till Paris för tre dagar sen. Hela första dagen hörde han inte av sig vilket jag ändå accepterade eftersom det var första dagen och han kanske inte ville ringa mig det första han gjorde. Han skickade inga snaps eller någonting heller förutom på natten att han spelade biljardbord. På kvällen kl 22 så frågade jag honom på whatsup hur det hade gått och han svarade att han var på middag. Jag respektera och lägger mig och sover. Han hör inte av dig på kvällen när han är hemma eller på morgonen. På morgonen ringer jag eftersom han vaknar och svarar på mina snap men ringer mig inte. Han svarar inte men ringer tillbaka till mig och då är det för sent för jag har möte. Han hör sen inte av dig på hela dagen, förrän på kvällen 19.37 så ringer han mig och visar Eiffeltornet på långt håll och säger vi hörs imorgon och lägger på utan att säga ens hejdå. Varpå jag frågar varför han inte säger hejdå och då skyller han på hunger. Jag frågar varför han är så kall mot mig och han förstår inte vad jag menar. Jag ber honom ringa mig när han kommer hem men han säger att han är trött. Jag försöker nå honom på natten men han svarar inte. Han vaknar sen på morgonen utan att ringa mig. Så jag ringer honom på morgonen igen och han säger att han inte hinner prata, återigen kall och hör inte heller av sig på hela dagen. Förrän han påstår dig lyfta med planet.. 1h innan han ska lyfta.. och där får jag utbrott för att han fortfarande inte hört av sig. Jag förlåter honom men sen kommer han hem och ger mig presenter och påstår sig visat kärlek och sen går han och lägger sig vänd åt andra hållet och på sin kant. Jag ifrågasätter detta såklart eftersom det tyder på att han inte saknat mig överhuvudtaget.. han orkar inte höra min röst och lägger sig på soffan. Vilket jag ifrågasätter och så kommer han och lägger sig i sängen tillslut men 2 min senare har han vänt sig igen. Det här sårar mig på ett enormt sätt. Jag kan inte stanna kvar i samma rum för jag hulkar för jag är så krossad. Hur kan en människa som påstår sig älska en människa göra såhär? Jag har svårt att förstå och försöker om och om igen sätta mig i hans situation men jag har svårt att se att om en människa är så trött inte isf somnar på bussen eller flyget Påväg hem. Varför kan man inte anstränga sig en 2 min för att ge kärlek eller visa att man vill ha kärlek. Ska man behöva be sin pojkvän att visa kärlek och tvinga han sakna mig? Vill jag ha det såhär. Vad ska jag göra. Kan jag snälla tänka klart. Jag mår inte helt hundra i det här förhållandet och har inte gjort på länge. Det är många nätter jag gråter mig till sömns så fort han har somnat. Jag känner inte igen mig själv sen vi blev tillsammans, jag är inte samma lekfulla och skämtsamma människa. Även mina vänner säger att jag förändrats och jag har länge skylt på att jag blivit äldre. Men kan jag verkligen skylla på att hela min personlighet förändras efter 4 år. Jag vet inte vem jag är längre. Jag vet inte hur mycket mer jag kommer kunna ge i det här förhållandet. Är det värt och vad gör att jag stannar kvar. Kan inte svara på det ens själv. Vill ändå påminna mig själv att det här inte är en engångsgrej utan händer gång på gång. Hur orkar jag ens. Snälla vad snäll mot dig själv och lämna allt. Inte värt även de små stunder som är bra. Han har för många likheter av sin mamma och det kommer aldrig bli bra.