Ensamheten är värst

Helloo.. Hoppas det är bra med dig när du läser om det här inlägget men just nu är det inte så bra med dig. Du bor med svärmor sedan 3 oktober vilket innebär att du har sått ut i en månad. Stå ut är inte ens rätt ord. De här veckorna har fått mig att känna mig fängslad i mitt eget hem, en känsla som jag inte känt sen jag flyttade ifrån min pappa. Man kan beskriva det som att jag är konstant kontrollerad och övervakad av en människa. Jag har brutit ihop så många gånger och varit på väg att ge upp så otroligt många gånger, jag måste verkligen vara jättekär för att jag ens gör det här. Här kommer några situationer som varit otroliga och de kanske inte låter som världens grej men när det händer saker hela tiden så blir det otroligt jobbigt. 1. Jag får absolut inte slänga en fullt använd citronhalva, de måste jag spara i kylskåpet. 2. Jag får inte slänga använt hushållspapper, de kan hon använda till något annat. 3. Jag blir ifrågasatt varför jag har köpt disktrasor. 4. Hon springer efter mig och kollar soporna och plockar upp olika saker jag har kastat. 5. Hon stirrar på mig när jag håller på i köket för att kolla om jag kastar något jag inte borde kasta. 6. Hon följer efter som en svans i affären för att säga åt mig om jag ska köpa det eller inte. 7. Hon drar loss grejer från min hand i affären och säger åt mig att ta något annat och inte lika många. 8. Hon säger åt mig att inte använda aluminium folie utan istället använda plastfolie eftersom det är billigare. 9. Hon skriver lappar med stora bokstäver när jag har gjort något fel, istället för att säga det till mig rakt ut. 10. Hon pratar dåligt om mig framför släktingar för att få mig att framstå som skit. 11. Hon hälsar eller tittar inte på mig när vi möter henne ibland, hon tittar på Noah och pratar ungerska så jag inte förstår. 12. Hon låter inte oss flytta till en egen lägenhet eftersom hon är så snål att hennes hjärta svider över att vi också ska betala för hyra. 13. Hon låter inte mig sätta på AC i lägenheten eftersom det drar för mycket pengar, hon vill hellre att jag sitter i 35 graders värme inomhus. 14. Hon är jävligt bra på att manipulera min pojkvän och det är nog det värsta av allt. Han ser inte och jag kan inte säga allt till honom eftersom han kommer tro att jag försöker vända dem emot varandra. Allt här får mig att känna mig så ovälkommen och så fängslad. Jag vågar så klart inte gå emot det hon säger eftersom det är hennes hem och jag har respekt för kvinnan. Men helt ärligt så har min respekt försvunnit för henne helt under den här månaden. Jag får helt enkelt låtsas för att hon är min pojkväns mamma. För mig är hon en sjuk kvinna som inte mår bra och behöver hjälp! Mina dagar är ensamma. Jag vaknar ensam, jag sitter ensam och pluggar, jag lagar mat ensam och ofta går jag och lägger mig ensam. Noah är på jobbet mycket och minst en gång i veckan träffar han vänner på kvällarna vilket innebär att jag är hemma själv med svärmor. Han är säkert inte borta så mycket som jag tror, men de dagar han är borta är så jobbiga att det känns som evigheter.Jag gör allt för att undvika henne. Jag håller mig inne på rummet på förmiddagen och äter inte förrän hon går iväg till gymmet eller till hennes hebreiska skola. Ibland sitter jag så hungrig och kan inte fokusera på mina föreläsningar och plugg för att allt jag tänker på och lyssnar efter är om hon har gått hemifrån eller inte. När hon går hemifrån lever jag mitt bästa liv (i jämförelse). Jag springer till köket fram och tillbaka för minsta lilla grej eftersom jag känner mig så fri. Jag irrar omkring i lägenheten och har så mycket jag vill göra under tiden hon är borta att jag ibland inte lyckas göra något för att jag inte kan samla mina tankar. Sen räknar jag timmarna tills hon kommer hem. Redan när klockan börjar närma sig känner jag hur det börjar krypa i mina kropp av obehag och nervositet. Jag kan gömma mig inne på rummet en timme i förväg för att vara säker på att jag inte stöter på henne när hon kommer hem. Det är min mardröm. Jag vill inte se henne eller prata med henne, det få mig att må dåligt. När hon kommer hem så börjar väntan på att Noah ska komma hem ungefär 4 timmar senare. Ibland vågar jag mig ut för att laga mat till Noah, men det är mest för att jag känner mig tvungen och vill inte vara en dålig flickvän. Men oftast lagar jag mat under tiden som hon är borta så att maten är klar och jag inte behöver laga det medans hon kontrollerar mig. De dagar jag inte orkar, slösar jag bort dessa 4 timmar av mitt liv i rummet. När Noah kommer hem känns det lite bättre. Han pratar med henne och jag slipper. Det är så jag kommer minnas den här tiden. Att jag har slösat bort mitt liv. Även fast jag pluggar hela dagarna så känner det så. Jag träffar inga människor jag tycker om eller bryr mig om om dagarna. Jag träffar Noah några timmar på kvällen men sen är han trött och vill lägga sig. Precis då när jag känner att mitt liv börjar så är hans dag över. Jag säger till mig själv varje kväll att jag ska stå ut för att allt det här snart är över. I flera veckor har jag vaknat med ångest. En ångest som ter sig fysiskt, jag har fysisk smärta varje morgon när jag vaknar och går inte över förrän Noahs mamma har gått hemifrån. Många av de dagarna som jag vet att Noah jobbar hemifrån, vaknar jag inte med den fysiska ångesten, det är som att ångesten känner det på sig. Den här kvinnan ger mig så obehag så det går inte att beskriva. Hon är så speciell att det inte går att beskriva. Det sjuka är att jag tror att jag börjar vänja mig vid att hon är så sjuk i huvudet så att de sakerna jag tyckte var sjuka i början har accepterat. Jag förstår varför Noah inte ser att hon är helt galen, han har fått stå ut med henne hela sitt liv... Min pappa är sjuk i huvudet men han är inte det i hemlighet eller på ett sätt som är ormigt.Två saker som jag kommer på som visar på hur ormig hon är: 1. När hon tittat på en serie som Noah har rekommenderat för henna låtsas skrattar hon ofantligt mycket och så högt så fort Noah är hemma. När hon tittar på serien och Noah är på jobbet så har jag aldrig hört henne skratta. 2. För en vecka sedan så pratade jag med Noahs mamma om varför jag undviker henne och inte pratar så mycket henne. Jag förklarade hela situationen för henne att det gör mig irriterad när hon ska bestämma över mig och kontrollerar mig. Jag var verkligen så ärlig med allting och vi rensade luften. Efter det så har jag kunnat prata med henne när vi stött på varandra även när Noah inte varit hemma , vi har suttit och kollat på serien med henne och det var varit lugnt. Men igår så ringde en släkting till Noah och säger att hans mamma har sagt till släktingen två dagar tidigare att "Ani vill ha ut mig härifrån eftersom jag stör henne". Det här är så osant det bara kan bli. Hon har erbjudit sig från allra första början att flytta från lägenheten och därför har vi anpassat oss efter det. När Noah konfronterar henne med samtalet så säger hon att det inte stämmer och påstår då alltså att släktingen hittar på något sånt... Otroligt!Hon har alltså redan innan jag fick mitt visum sagt och lovat oss att hon ska flytta härifrån och att vi inte behöver bo med henne. Men sen dessa har det dykt ursäkt efter ursäkt för att hon inte ska flytta härifrån. Tanken var att vi endast skulle bo 2 veckor med henne sen skulle hon dra. Sen kom hon på ursäkten att hennes dotter ska komma på besök i mitten av november och därför måste hon stanna. Sen skyllde hon på att eftersom vi ska åka till Sverige och hälsa på i December så behöver hon inte dra förrän i början av januari nästa år eftersom vi ändå är borta. Nu säger hon på att hon måste stanna januari och kanske februari eftersom hennes Israeliska pass går ut och det kommer ta tid att fixa det. Detta trots att hon har svenskt pass och det inte är några problem att resa med. Hon lurar Noah att hon är förvirrad och han går på det och tycker synd om henne och lyckas inte få iväg henne härifrån. Jag är så trött på situationen och känner inte att jag ens kan prata med Noah om allt vad jag upplever och hur jag exakt känner eftersom han varje gång uttrycker som att jag försöker få honom att vända sig emot sin mamma och att han inte är en svag människa som kommer lägga sig och acceptera det jag säger. Medan allt jag försöker göra är att öppna hans ögon och få honom att se hans mammas verkliga sida och sluta acceptera hur hemsk hon är som människa. Jag hoppas att han en dag ska se det själv och kanske förlåta mig för vad jag behövt gå igenom på grund av att han inte kunde se det själv.