Mitt i natten

Klockan är 01.50.. Jag sitter på rummet själv och känner mig så så så ensam. Det är verkligen så ensamt att det nästan känns enklare att ta livet av mig. Tror också det är en kombination av tristessen som gör att livet inte känns värt längre. Jag har gråtit i timmar och kan snart inte svälja av allt slem i halsen. Det enda som höll mig iaf någorlunda glad var att Noah skulle komma hem vid 23 tiden. Fick ett meddelande nyss att han kommer hem väldigt sent eftersom han är ute och festar med sin vänner. När man har varit ensam från kl 8 imorse, i en lägenhet och inlåst på ett rum så känns ett sånt meddelande så jävla tungt. Så otroligt jävla tungt. Att behöva sitter på rummet och gråta tyst för att svärmor inte ska höra som ligger i sovrummet bredvid gör det inte så jävla mycket roligare. Allt jag vill göra är att skriva till Noah och be honom komma hem eftersom jag behöver hans kramar så jävla mycket. Skulle aldrig göra så men önskar verkligen att han kunde känna mina känslor just nu och komma hem. Kan inte fatta att jag har hamnat i ett land där jag inte känner någon. Jag har verkligen hamnat i min största mardröm, total ensamhet. Kommer aldrig göra om det här igen. Glöm inte känslan du ha just nu, aldrig.